The Eiger Sanction (1975)

I The Eiger Sanction hittar vi Clintan som Jonathan Hemlock, en historieprofessor, konstsamlare, bergsklättrare och före detta lönnmördare. En multikonstnär. Take your pick. Han har tidigare jobbat för nån typ av hemlig spionorganisation men har slutat. Tar han ett till ”sista” jobb? Ja, givetvis. Uppdraget går ut på att delta i en klättringsexpedition som ska bestiga berget Eiger i de schweiziska Alperna, och samtidigt klura ut vem som är förrädaren i gruppen.

Handlingen i filmen låter som tagen ur en Alistair MacLean-roman men i det här fallet är det Trevanian som ligger bakom bokförlagan med samma namn som filmen.

Inledningen kändes som en Bond-film. John Williams står för musiken som var väldigt dramatisk och påminde mig lite om Ennio Morricones tema till den mästerliga italienska tv-serien Bläckfisken. Allt känns även väldigt europeiskt vilket inte är så konstigt då filmen inleds i Zürich.

Hemlock besöker sin uppdragsgivare, kallad Dragon, på den där mystiska organisationen och även här är det väldigt mycket Bond över det hela. Dragon är mer av en Bond-skurk än Bond-skurkarna själva. Han är en albino-nazist som överlever genom att vistas i mörker och få ständiga blodtransfusioner. Haha! Det är inte så konstigt att filmen i Sverige fick heta ”Licens att döda”. Notera att Bond-filmen Licence to Kill från ’89 i Sverige fick heta ”Tid för hämnd”. Oh, the joy of svenska filmtitlar.

Det kanske bästa, nej, det bästa med filmen (förutom George Kennedy) är dess klättringsscener. De är helt otroliga. Fotot är strålande liksom miljöerna förstås. Först när Clintan behöver träna upp sina klättrings-skills i Monument Valley genom att bestiga The Totem Pole. Sen när Eiger ska besegras (?). Clintan gör dessutom det mesta av klättringen själv à la Tom Cruise. Det var han tydligen väldigt noga med.

Det som sänker filmen för mig, likt en klättrare som sänker sig ned längs El Capitan med ett rep, är att den inte har åldrats speciellt väl. Filmen är misogyn och rasistisk. Om man ska vara snäll så får åtminstone i princip alla grupper sig en släng av sleven. Ingen går fri. Det görs narr av: svarta, kvinnor, den amerikanska ursprungsbefolkningen, bögar… och stammare.

Jag kanske borde inse att det var en annan tid och bara acceptera filmen som ett barn av sin tid. Men så tänker jag på en film som The French Connection där huvudpersonen Popeye är ett rasistiskt svin. Skillnaden där är att det är rollfiguren som är som han är och filmen bara visar upp det. I The Eiger Sanction är det filmen i sig som agerar mobbare.

Slutligen kul att norska Ringnes tagit sin ”Til tops, bestefar”-reklam härifrån.

George Kennedy: ”Til tops, Clintan!”