Min hatregissör Roland Emmerichs (han blev det efter Godzilla) nya effektspektakel The Day After Tomorrow om en klimatkatastrof som drabbar norra halvklotet genom orkaner, enorma svallvågor och slutligen en smärre istid i bl a New York. Inga rymdskepp eller jätteödlor, nä, nu är det vädret som får skådisarna att stirra storögt mot en greenscreen och sedan fly för livet.

Ja, det är lustigt, jag hade faktiskt ganska roligt under visningen igår kväll. Denna film ska ses på bio (det blev Rigoletto som väl nästan är det bästa alternativet i Stockholm). Det positiva i filmen överväger det negativa, tycker jag. Jag gillade själva idén och hade inga problem med att den är helt orealistisk när det gäller t ex tidsaspekten. Det ingick liksom i filmens egna logik (som ju är på en låg nivå). Jag tyckte det var kul att vicepresidenten spelades av Kenneth Walsh som i alla fall jag direkt kände igen som Windom Earle från Twin Peaks.

Jag tyckte Jake Gyllenhaal var bra i sin roll och han gjorde vad han kunde av den (det finns ju inte så mycket utrymme i den här typen av filmer). Han har ett coolt sätt på något vis. Just den delen av handlingen, med kidsen alltså, tyckte var den roligaste också. Dennis Quaid störde jag mig inte på, vilket många andra brukar göra. Jag tyckte han var harmlös. De maffiga scenerna när New York dränks av den gigantiska svallvågen och senare blir nedfryst var schyssta.

Mindre bra var att jag ibland fick känslan av att precis allt jag såg var datorgenererade bilder (CGI). I början t ex när kameran sveper fram över snötäckta landskap med en vacker solnedgång i bakgrunden. Varför inte hyra en helikopter och flyga lite i Alaska eller nåt?! Jag vet inte vad som är dyrast… men jag vet vad som ser bäst ut! Nu såg det liksom för polerat vackert ut. Även fortsättningen på prologen kändes väldigt mycket greenscreen med fläktar som rufsar håret. Dåliga var också vargarna. Varför inte ta riktiga vargar!? Kanske svåra att dressera… Nä, det här med CGI har gått till överdrift i många fall. Sämst var som vanligt Emmerichs sentimentala delar. Värst här tyckte jag bihistorien med den sjuke pojken och läkaren (Quaids fru) på sjukhuset som skulle läsa Peter Pan. Det blir ändå godkänt!