Terminator: Dark Fate (2019)

Terminator-filmerna känns som en död franchise. Med jämna mellanrum har man försökt väcka filmserien till liv, senast 2015 med Terminator Genisys (inget kolon!). Nu var det dags igen och frågan är vilket öde Terminator: Dark Fate skulle gå till mötes?

Mm, ja, inget vidare öde då detta verkar bli den sista filmen… haha, ja, vänta bara några år så får vi nog en hjärtlungräddningsaktion som försöker återliva, kanske inte T-800, men franchisen igen.

Terminator: Dark Fate återförenar Arnold och Linda och det kanske är tänkt att vara spännande och intressant. Men jag vet inte, jag tycker Linda, i alla fall här, är en rätt så dålig skådis. Hon känns stel och krystat tuff. Arnold är roligare som övervintrad T-800, en sorts Old Man Terminator (lite som Old Man Logan).

De nya personerna som introduceras är bortglömda efter att man har sett filmen. Mackenzie Davis spelar nån form av cybernetiskt förbättrad (bra på tennis?) supersoldat som ska skydda en ung kvinna (Natalia Reyes). En ny terminator spelad av Gabriel Luna är tillbakaskickad i tiden av de onda maskinerna för att elimiterminera henne (och förhoppningsvis Borg-kvinnan på köpet).

Ja, ni ser ju, det är samma gamla visa.

Det förekommer en del lite roliga twistar som jag ibland såg komma och ibland inte. Det höjer filmen en del.

En ganska stor del av filmen utspelar sig i Mexico City och det kändes som att det faktiskt var i just Mexico City. Jag tror att jag snappade upp och uppskattade detta just för att jag har varit i Mexico City på en ganska lång semester där jag inte bodde på hotell utan hos en familj. Miljöerna kändes autentiska, även om det var länge sen jag var där.

Vi får också en del övertydliga prylar t ex när filmen slänger in flyktingar från Mexiko som har det svårt. Ja, det är problematiskt med flyktingar men kanske inte rätt att fokusera på det i den här typen av film? Då rekommenderar jag istället en film som Sin nombre. Dessutom bjuds vi på en på gränsen till parodisk sekvens där människor byts ut mot mer effektiva robotar i en bilfabrik. Subtilt.

Och ändå, trots allt gnäll här ovan, så landar jag på en trea. Konstigt hur saker funkar ibland.