Stories We Tell (2012)

En dokumentär som blev väldigt hyllad, bl a av Filmspotting. Jag såg den i början av februari men skriver inte om den förrän nu, samtidigt som jag tittar på slutet av första halvlek av Spanien-Chile i fotbolls-VM. Henke skrev om den i april och efterfrågade min ingående analys. Det blir tyvärr ingen ingående analys. Jag gillar regissör Sarah Polleys film och hennes pappas mysiga, men ändå på nåt sätt kalla, berättarröst. Efter ett tag inser jag att det här kanske inte är en dokumentär som andra. Filmen skildrar Sarahs undersökande om vem som är hennes biologiska pappa och vi får bl a se gamla super-8-filmer på Sarahs mamma… eller är det verkligen autentiska bilder? Intressant, men aldrig gripande i magen. Det finns en sorts distans och det kanske är själva poängen?