Mikael Persbrandt spelar en man som åker runt i sin bil en hel dag. Han är deprimerad, hatar sig själv, och innan dagen är slut kommer han ta livet av sig. Detta vet vi. Men man brukar ju säga att det är vägen som är målet… Stämningen sätts direkt med Erland Josephsons magiska berättarröst i början. Då vet man på nåt sätt att det är allvar. Jag gillar inledningsscenen med sonen, som även den bidrar till den något tryckta stämningen som råder.

Ehuru det är samma miljö hela tiden och en skådis (Persbrandt) som alltid är med, så är det lite som att se en serie kortfilmer. En speciell stämning råder i filmen eftersom det endast används två kameravinklar inne i bilen under hela filmen, en som visar föraren (Persbrandt) och en som visar de olika passagerarna (Michael Nyqvist, Tuva Novotny, Fares Fares, Pernilla August och Hans Alfredson (!) för att nämna några).

Ibland går personerna ut ur bilen men kameran följer inte med ut, utan sitter statiskt och envist kvar på sin position nånstans uppe vid backspegeln. Nä, jag gillar stämningen helt klart, en tät stämning. Eftersom filmen är gjord som den är gjord så är det dialogen och skådisarnas (strålande) insatser som är helt i fokus. Persbrandt är obehagligt bra. Vissa episoder är bättre, och några kanske är sämre men det blir aldrig tråkigt utan det finns hela tiden en nerv.