Bakushû

6 februari, 2014 2 kommentarer

SmokeyTitel: Bakushû
Regi: Yasujirô Ozu
År: 1951
IMDb | Filmtipset

I tisdags handlade det om Sent om våren och imorgon kommer det handla om Tokyo Story. Idag skriver jag om den andra delen i Yasujirô Ozus Noriko-trilogi.

Då avslutar jag Ozus Noriko-trilogi med filmen Bakushû som kronologiskt är den andra i ordningen. (Det verkar inte finnas nån svensk översättning men Tidigt om sommaren skulle jag föreslå.) Noriko är denna gång dotter i en familj med mor, far, bror, broderns fru och deras två barn.  Precis som i Sent om våren så oroar sig alla över att Noriko inte har gift sig. En dag låter Norikos chef meddela att han hittat en man åt Noriko och familjen börjar planera för bröllopet.

Bakushû är väldigt lik Sent om våren. Noriko är en sorts upprorisk helgongestalt. Hon vill leva sitt liv och vill inte kännas vid nån press på att gifta sig. Samtidigt känner hon varmt för sin familj och även andra männsikor i sin närhet. Man känner även igen temat med splittrade familjer från både Sent om våren och Föräldrarna. Efter man har gift sig så är det liksom slut på umgänget med sin gamla familj. Man kanske kan träffas nån gång om året om man verkligen lägger manken till.

Bakushû är faktiskt lite av en komedi, även om det är en väldigt lågmäld sådan. Familjen får bl a besök av en gammal och ”vis” farbror som är ett skönt original. Sen är det även komiskt med familjens ansträngningar att få Noriko att gifta sig, att försöka få reda på vad hon tycker om den tilltänkta mannen (utan att verka för påträngande). Samtidigt är filmen ganska sorglig precis som Sent om våren och Föräldrarna. Intressantast med hela trilogin är att man får en inblick i hur familjekulturen såg ut i efterkrigstidens Japan (det är liksom inget samurajdrama). Mycket har väl ändrats i våra dagar men nån sorts grundkultur är nog kvar. Betyget till filmen blir (återigen) en stark trea.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

De sju samurajerna

17 mars, 2012 4 kommentarer


Titel: De sju samurajerna (Shichinin no samurai)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1954
IMDb | Filmtipset

Dags för Akira Kurosawas mest kända film. Sofia gav den en femma. Enligt många är det inte bara Kurosawas bästa filmer utan också en av världens bästa. Man kan t ex notera att den ligger på plats 14 på IMDb:s topp-250-lista (för några år sen låg den sexa). Själv tycker jag inte det är nån av Kurosawas bästa men det kan ha med förväntningar att göra. Jag hade sett den sen tidigare men för några år sen såg jag den en gång till, på Cinemateket den gången för att verkligen ge den en chans. Mina intryck hittar ni nedan. Här försöker jag även förklara varför Kurosawa inte helt går hem hos mig. Texten skrevs för några år sen när jag var i slutet av mitt Kurosawa-tema.

Handlingen är välkänd: under 1500-talet drabbas en japansk by ideligen av överfall från rövarband och beslutar sig för att slå tillbaka genom att leja samurajer för att hjälpa till. Det blir en luttrad samuraj spelad av coole Takashi Shimura som tar sig an uppdraget. Snart är sex samurajer på väg mot byn. Dessutom har de wannabe-samurajen Kikuchiyo (Toshirô Mifune) i släptåg som alltså fullbordar septetten. Väl på plats utbildar de byborna i strid och bygger diverse skydd mot rövarna, och sen är det bara att avvakta tills rövarna kommer.

Det är väl bara att erkänna direkt: jag tycker inte det här är nån av Kurosawas bästa. Varför? Ja, det är svårt att förklara. Inget jag såg fick mig att tappa andan eller bli gripen. Filmen är inte dålig men däremot har jag svårt att bli helt engagerad. Det gäller för övrigt en hel del av de Kurosawa-filmer jag har sett. Jag tror inte Kurosawa är min påse helt och hållet. Det finns filmer som jag uppskattar och har gett fyra i betyg (Ran, Ikiru och Blodets tron bl a). Men det är nåt med känslan i De sju samurajerna som saknas. Jag vet inte om det är den japanska kulturen och sättet att vara som jag inte kan ta till mig helt. Jag har nu sett 13 Kurosawa-rullar på kort tid, så jag borde ha lärt mig kan man tycka. Jag vill verkligen gilla den mer, men… Jag tror det är blandningen av dråplig humor och allvar som på nåt sätt ställer till det i mitt huvud och gör att jag inte uppskattar humorn fullt ut eller tar allvaret på allvar, på nåt konstigt sätt.

Det blir inte mer än en stark trea (vilket i och för sig inte är ett dåligt betyg). Sen spelar det liksom ingen roll att filmen är en föregångare, epokgörare och stilbildare etc när det gäller actionfilm och film överhuvudtaget. Det tar jag inte med i min bedömning utan kan endast se till min personliga upplevelse. Klart bäst och den karaktär som jag känner mest för är ju Toshirô Mifunes. Han är mycket bra, liksom min personliga favorit bland Kurosawa-skådisarna, Takashi Shimura.

3+/5

Arkiverad under Asiatiskt, Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,