Blå är den varmaste färgen (2013)

Ibland tar det emot att se långa filmer. Man vet inte innan om det är värt insatsen, den tid man lägger ner. Abdellatif Kechiches Blå är den varmaste färgen var en sån film, som det tog ett tag för mig att ta mig an. Tyckte jag det var värt insatsen den här gången? Ja, med viss tvekan. Men det skulle komma att ändras. Jag hade nämligen en lite annorlunda upplevelse den här gången.

Den tre timmar långa filmen handlar – helt – om Adèle (Adèle Exarchopoulos) och hennes liv, från gymnasiet till klivet in i vuxenlivet med jobb, från trevande relationer till att komma ut på andra sidan efter ett förhållande.

Det första jag tänkte på, konstigt nog kanske, var hur Adèle drog upp sina byxor så att de skulle sitta uppe ordentligt när hon var på väg till bussen på morgonen. Det fanns nåt speciellt med just detta. Det är liksom inget man ser i så många andra filmer. En sorts tråkig men ändå speciell vardag.

Första delen (den fullständiga franska originaltiteln är La vie d’Adèle – Chapitres 1 et 2) utspelar sig bland Adèle och hennes skolkompisar. Adèle träffar den äldre och blåhåriga Emma (Léa Seydoux) och faller pladask. De inleder en het kärlekshistoria och flyttar ihop. Andra delen utspelar sig en tid efter att de träffades första gången, kanske några år (det var lite oklart). Nu är det mer vardag, fast lika hett, Emma har inte blått hår längre… och börjar de glida isär?

Min absoluta favoritscen i filmen är när Adèle går på en lesbisk klubb, ser livrädd ut där, träffar Emma. Hela den sekvensen påminde mig konstigt nog om Irréversible, om man istället för groteskt våld lägger till romantik. Jag gillar nästan alltid scener som utspelar sig på klubbar där det spelas hög musik. Jag kommer t ex osökt att tänka på bästa scenen i Collateral där Tom Cruise är på klubb för att göra ett jobb.

Är det lite typiskt att Adèle har en bögkompis i klassen som hon kan vara sig själv med? Är det lite typiskt att när hon kliver in på den där klubben så står ALLA och kysser varandra?

När filmen så småningom tog slut så kände jag att det nog bara var en normal trea. Bra men kanske inget speciellt. Jag kände att den tappade under av del två. Men sen på morgonen efter så var det som att den inte ville släppa taget. Jag var liksom fascinerad av Adèle, ungefär lika fascinerad som regissören… eller ja, kanske inte så mycket. Det slutade med att jag såg om ett gäng scener i omvänd ordning, kanske halva filmen. Åh, slutscenerna på den där vernissagen och när hon vandrar bort längs med trottoaren i sin blå klänning. Episkt, vardagligt, melankoliskt guld.

Under de kommande dagarna poppade Adèle upp i huvudet några gånger per dag. Jag vet inte vad det var. Kanske det att man fick leva i tre timmar med en annan person. För det var lite så det kändes. Efter nån vecka höjde jag betyget till en fyra, vilket jag väldigt sällan brukar göra, alltså höja ett betyg till en film efter att ha först ha satt ett betyg. Jag brukar alltid betygsätta upplevelsen jag får av att se en film just när jag ser den. Sen om den växer eller minskar dagarna efteråt, det brukar jag inte bry mig om. Den här gången frångick jag det och räknade in besattheten efteråt som en del av upplevelsen.

Nu har filmen släppt taget. Det kanske krävdes en Captain America-film för att rensa ut den. Fast jag tittar då och då på det här klippet med ett collage av scener ackompanjerade av Lykke Lis I Follow Rivers, som ju är med på filmens soundtrack.