Los últimos días (2013)

Jag utlovade en recension av ytterligare en rulle från Monsters of Film-festivalen. Den här gången handlar det om en spansk postapokalyptisk sf-thriller. Eller vänta, ta bort post från postapokalyptisk och du får apokalyptisk, vilket är vad Los últimos días är. Filmen skildrar hur ett fullt fungerande samhälle faller samman när jordens befolkning drabbas av en mystisk åkomma som yttrar sig i att ingen vågar gå utanför dörren. Hemma, eller på jobbet om det var där man råkade vara när tillståndet blev akut, barrikaderar sig människor. Samtidigt försöker de hitta sätt att komma fram till sina nära och kära om de har blivit separerade.

Filmen, som utspelas i Barcelona, inleds med att vi kastas direkt in i handlingen tre månader efter att katastrofen bröt ut. Vi möter programmeraren Marc (Quim Gutiérrez) som blivit strandsatt på sin arbetsplats. Marc och hans kollegor försöker gräva sig ut till den närliggande tunnelbanan för att då på ett säkert sätt kunna ta sig vidare till sina familjer. När de väl lyckas bryta igenom och komma ut i tunneln så slår Marc av olika anledningar följe med Enrique (José Coronado). De både ger sig av för att först hitta Marcs fru Julia (Marta Etura). Parallellt med denna historiebåge så får vi i flashbackscener se hur katastrofen bröt ut från första början.

Varför kan inte såna här filmer gå upp på bio på Sverige? Hur svårt kan det vara att välja en… spansk film istället för den vanliga amerikanska. Nu ska sägas att det här inte är ett mästerverk men det kändes i vilket fall fräscht med ett annat språk, litet andra miljöer. Så lättroad är jag.

Jag gillade filmen från början. Den har en melankolisk och vacker stämningen över sig. Miljöerna är hur snygga som helst och jag är en riktigt sucker för postapokalyptiska landskap, speciellt städer som börjar tas över av naturen.

Förhållandet mellan Marc och Enrique var intressant. Det är inte självklart vem som har övertaget eller att en av dem inte skulle vara att lita på. Deras jobbrelation spelar också en ganska stor roll. Eller i slutändan gör den kanske inte det. Det är intressant det där med att man ganska ofta inte vet ett skvatt om en del av sina kollegor. Man säger hej och snackar om vädret men inte mer än så. Här tvingas två sådana personer att samarbete.

Mot slutet blir det aningen over the top när det gäller symboliken som filmen vill lyfta fram. Man kan nästan säga att filmen växer till bibliska mått och det kanske inte riktigt var något positivt. Eller vänta, det kanske var bra. Filmen tar ställning.

We are the world, we are the children
We are the ones who make a brighter day

Nu ser jag att filmen är gjord av ett spanskt, eller katalanskt kanske man ska säga, brödrapar: David och Àlex Pastor. Bröderna gjorde 2009 den postapokalyptiska skräckisen Carriers som jag har blivit tipsad av en viss Filmitch att se. Jag har inte sett den än men titten på Los últimos días gjorde mig inte mindre sugen.

Los últimos días kallas på engelska för The Last Days men det är ju mycket roligare att använda originaltiteln. Jag såg den alltså på SF Anytime under deras Monsters of Film-satsning och jag kan tycka (eller jag tycker!)  att det är synd att den inte längre finns tillgänglig eftersom festivalen är slut. Men det har väl som vanligt med visningsfönster, rättigheter och annat byråkratiskt tjafs att göra. Vi vet ju alla att den faktiskt finns tillgänglig gratis hur mycket man än nu vill betala för den. Idioti.

Inspirerande bonusvideo! Vilken stämsång! C’mon now, let me hear ya!