Sleeper

Titel: Sleeper (Sjusovaren)
Regi: Woody Allen
År: 1973
IMDb | Filmtipset

Inspirerad av Addepladde tänkte jag samla ihop några gamla recensioner av Woody Allen-filmer. Först ut är Sleeper som faktiskt är en science fiction-komedi. Läs här vad Addepladde tycker om den.

Först en liten anekdot kring mitt tittande på Sleeper. Jag var på besök hos min bror och vi skulle se en film på kvällen efter middagen. Vi hade valt en sf-rulle, Godards Alphaville. Vi började titta men den var så urbota tråkig att vi stängde av och valde då att se en annan sf-rulle som vi misstänkte var lite lättsammare. Just det, rätt gissat: Sleeper. Vi började se Sleeper. Vad händer? Jo, jag somnar eller snarare sitter sista halvan av filmen och försöker hålla mig vaken, huvudet nickar upp och ner som en nickedocka. Jag tvingade mig igenom filmen men såg om den dagen efter då jag var piggare.

Woody Allens Sleeper är ganska tidig 70-talsfilm och dessutom den första där han regisserar Diane Keaton. Allen spelar en snubbe som väcks till liv efter att ha varit nedfrusen i 200 år. Samhället han vaknar upp i är ganska annorlunda. De som väckt Allen tillhör en underjordisk rebellrörelse som vill störta den förtryckande regimen som nu styr USA. Det hela slutar med att Allen blir husrobot (såna finns nu) — åt Diane Keaton. Och blir kär på köpet.

Filmen är förvånansvärt snygg. Science fiction-känslan funkar bitvis med sterila miljöer (allt kommer ju bli som i Gattaca i framtiden) och svävarbilar som låter som spinnande katter. Det funkar i alla fall i början. Sen ska Woody Allen försöka göra stumfilmskomedi av det hela och då störs känslan en aning. Allen är som bäst i filmen när han agerar ståuppkomiker och levererar välskrivna repliker med bitsk humor och samhällskritik. Roligast är nog när han hotar Keaton med att han minsann ska ge henne en stort sugmärke.

Tyvärr håller inte historien ihop. Bitvis är den rolig, men helheten, sf-historien, håller inte. Och plötsligt tar filmen slut och det känns lite som om man har sett ett avsnitt av en sf-serie från 70-talet. Det behöver ju i och för sig inte vara fel men i en långfilm vill man ha lite mer. Jag tycker inte Allen funkar som fysisk komiker. Vi får se en hel del referenser till Charlie Chaplin men Chaplin är Chaplin och Allen är Allen, och Allen funkar bättre som verbal komiker. Betyget blir knappt godkänt.