En film som jag ångrar att jag sett

En alternativ titel på det här inlägget är En film som jag ångrar att jag sett — två gånger. Förklaringen får ni om ni fortsätter läsa.

I slutet av mars besökte jag Liljevalchs vårsalong. Ja, den kallas vårsalongen trots att den börjar i januari och är slut innan april börjar. Nåväl, när jag var där såg jag en tavla av konstnären Olof Astrup Hällqvist. Titeln på tavlan var Jag minns det som mycket större och temat var det här med hur allt liksom var så mycket större när man var liten. Det kan handla om skogen bakom huset som upplevdes som rena Mörkmården eller om en trädkoja som kändes som Minas Tirith. Jag blev fascinerad av tavlan och den satt kvar i huvudet ett tag.

När Filmitch skickade ut en förfrågan om att skriva ett inlägg på temat En film som jag ångrar att jag sett var jag sugen på att haka på. Problemet var att jag inte visste vilken film jag skulle skriva om. Efter att som Professor Balthazar ha tänkt och tänkt och tänkt kom jag till slut fram till att jag ungefär som Olof Astrup Hällqvist skulle besöka ett barndomsminne. När jag var liten såg jag nämligen filmen Det spökar på Hill House (The Haunting) — och blev fullkomligt vettskrämd. Skrämd från vettet. Hur gammal var jag? Ja, kanske 10 eller 11. Jag tyckte nog att jag var för gammal för att gå in till mamma och pappa men jag kunde inte sova den natten så det fick bli att knacka på och krypa in mellan dem. Ångrade jag att jag såg filmen? Ja!

Vissa minnesbilder från filmen har alltid funnits kvar, fastetsade för evigt. Det är en bild av en flickas ansikte som åldras till ett lik på några sekunder (ja, det var i alla fall minnesbilden). Det är en bild av en spiraltrappa av järn som skakar. Det är en bild av en dörr som skakar, bågnar av en ond kraft som vill in. Jag kan fortfarande känna den där rädslan som jag kände då när jag såg filmen som barn. I vuxen ålder har mitt självklara tips alltid varit Det spökar på Hill House när någon frågat om en riktigt läskig film att se. Läskigare film har jag faktiskt aldrig sett. Hmm, fast det är inte riktigt sant längre. Varför? Jo, jag beslutade mig nämligen för att se om Robert Wise svartvita klassiker från 1963. Är det ett beslut jag ångrar? Ja, lite grann faktiskt.

När jag ser filmen igen så blir jag förstås inte vettskrämd men de scener som jag blev räddast av känner jag igen mycket väl. Jag har ändå lite svårt att förstå hur jag kunde bli så rädd. Jag undrar om det har med ens egen fantasi att göra. Blir den mindre med åren? Nej, jag tror inte det. Den blir bara annorlunda. Man fantiserar om andra saker helt enkelt. Kanske om vad den där tjejen mitt emot dig på tunnelbanan sitter och tänker på när hon stirrar ut genom rutan på väg över Tranebergsbron.

Det spökar på Hill House är en duktigt snygg film med sitt svartvita foto. Handlingen är klassisk. En professor får nys om ett stort gammalt gods som sägs spöka. Nu står det tomt. Professorn bjuder in ett antal personer med paranormala förmågor för att studera huset under några dagar… och nätter. Muhahaha. Ja, fast det där muhahaha är sagt med glimten i ögat förstås, för speciellt läskig är filmen inte.

Filmen är mysig och charmig — snarare än läskig. Några scener är lite obehagliga och det förekommer en bra hoppscen. Men hur det än är så ångrar jag lite att jag såg filmen igen. Barndomens magiska skräcknatt framför teven gör att jag blir lite besviken eftersom den där skräckmagin är borta. Det spökar på Hill House är en bra film även idag men den känns lite för snäll för att kallas skräckfilm.

Här hittar ni länkar till andra filmbloggares inlägg om vilken film som just de ångrar att de sett:

Filmitch
Addepladdes j-vla filmblogg
Rörliga bilder och tryckta ord
BlueRoseCase
Fiffis filmtajm
Filmr – En sorts filmblogg
Fripps filmrevyer
Plox – Om film
The Velvet Café
ExceptFear
Voldo’s Filmblogg
Mickemovie
Royale with Cheese