Rashômon

Titel: Rashômon (Demonernas port)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1950
IMDb | Filmtipset

Då var turen kommen till ”mästerverket” Rashômon. Sofia ger filmen en stark fyra. Själv tycker jag det finns senare filmer av Kurosawa som är betydligt bättre.

Som vanligt spelar Kurosawa-kompanjonen Toshirô Mifune en av huvudrollerna (de gjorde 16! filmer tillsammans). Här gestaltar Mifune en bandit som våldtar en kvinna samtidigt som hennes man, fastbunden bredvid, tvingas se på. Senare hittar en skogshuggare mannen mördad. Vad som egentligen har hänt är oklart. Vi får se fyra versioner av det hela: banditens, kvinnans, den mördade mannens (via ett medium) och slutligen skogshuggarens version. Vilken är den sanna? När en händelse visas i en tillbakablick och vi som publik ser det hända så antar man att det man ser verkligen är det som har hänt. På sin tid var det förmodligen unikt att berätta på det här sättet och även idag är det ett annorlunda grepp som vi känner igen det från bl a De misstänkta och Hero.

Om man sett en del japanska filmer är en av sakerna man lägger märke till att skådisarna ofta, vad jag skulle säga, spelar över en hel del. Speciellt gäller detta Mifune som i Rashômon hoppar, frustar och skrattar som den värsta vettvilling. I Revolvern (1949) var han dock lite nedtonad, för att i De sju samurajerna (1954) återigen vara en sorts pajas. Jag vet att det finns en japansk/asiatisk skådespelartradition när det gäller det här sättet att spela. Alla känslor överdrivs nåt oerhört. Om det även har att göra med hur japaner är i verkliga livet vet jag inte riktigt, men jag tycker mig minnas en japansk företagsledare för en tid sen som på en presskonferens grät, bad om ursäkt, och tog på sig skulden för att nåt hade gått dåligt. Ett sorts skådespel. Nån som kan mer om asiatisk/japansk film får gärna bidra med åsikter här.

Hur som helst, när det gäller Rashômon så kände jag att överspelet ibland fick mig att inte riktigt ta filmen på allvar. Det är en välgjord film med ett annorlunda upplägg, lagom spännande men precis som när det gäller De sju samurajerna så får jag aldrig den där wow-känsla. När man läser andra recensioner som hyllar filmen så känns det som om man missat nåt och man vill ge högre betyg men i slutändan kanske det är så att Kurosawa helt enkelt inte är min påse (än så länge i alla fall, efter tre filmer). Jag tyckte nog Revolvern faktiskt var lite bättre, i alla fall mer spännande.

3/5