Super Size Me

Titel: Super Size Me
Regi: Morgan Spurlock
År: 2004
IMDb | Filmtipset

För ett tag sen såg jag Morgan Spurlocks film The Greatest Movie Ever Sold. Det kommer en recension av den imorgon men först tänkte jag att kunde passa med en gammal text om hans film från 2004 om skräpmat.

Morgan Spurlock har tydligt inspirerats av Michael Moore i denna dokumentär om den amerikanska snabbmatsindustrin. Det hela börjar med att två tonårstjejer stämmer McDonald’s för att de serverar dålig mat som ger övervikt. Visst, det låter som ett ganska lönlöst och dumt försök att skylla på nån annan för att man äter dålig mat, men om nu McDonald’s påstår att deras mat är nyttig och kan ätas dagligen så finns det väl en poäng. I rättegången säger dock McDonald’s att det är allmänt känt (!) att deras mat inte är nyttig och att den som äter på McDonald’s får skylla sig själv. Det känns som något av en paradox att en restaurang säger nåt sånt (om de säger motsatsen så ger de ju de tjejerna rätt), men jag får nog hålla med att man får skylla sig själv. Bra reklam för McDonald’s i vilket fall som helst… NOT!

Morgan Spurlock slår in en del öppna dörrar för att visa att det förhåller på det viset också, dvs att McDonald’s mat inte är nåt som man ska leva på. Han käkar Big Mac, Chicken McNuggets och Quarter Pounder en masse i 30 dagar. Dessutom ska han inte röra på sig så himla mycket heller, utan vara ungefär lika stationär som medelamerikanen. Det kan bara gå på ett sätt: Spurlock går upp tio kg i vikt, får dåliga lever- och blodvärden, och mår allmänt dåligt. Parallellt med detta experiment får vi ta del av en del fakta om hur feta amerikanerna är, hur sjukligt överviktiga de faktiskt är. Själv tror jag en del av problemet är maten förstås, men viktigare är att folk inte rör på sig. Motionera mera!

Det som jag tyckte var intressantast var när Spurlock besökte amerikanska skolor för att titta på maten som serverades där. Det var ganska häpnadsväckande. Här käkades kakor, choklad, pizza-slices och läsk till lunch. Ja, ja, det ska väl börjas i tid antar jag, hehe, och det hela stöttas av den ondskefulla snabbmatsindustri-lobbyn. Javisst, det är förstås vinklat för att få fram en poäng (statistik över alla skolor i USA fick vi förstås inte), men jag tycker nog den går fram i just detta fall: den mat som serverades på den skola som besöktes var usel. Sen visade Spurlock också på ett bra sätt det här med att barnen liksom dras in i McDonald’s-världen redan som småttingar. Det ska vara ett mysigt äventyr att besöka McDonald’s: här är det trevligt, det är bollhav, det är lekhörna och leksak till maten. Smått äckligt om man tänker efter lite faktiskt. Eller – man behöver inte tänka efter så mycket. Det handlar om pengar som vanligt.

Som film är Super Size Me ok men blir efter ett tag lite enformig och upprepar sig. Vi förstår ganska snart att Morgan mår ruttet i och med sin McDiet och vi behöver inte se så mycket mer av det. Samtidigt är det just detta som har gjort att den har fått uppmärksamhet. En ”vanlig” dokumentär skulle inte få samma genomslag, helt klart. Därmed så fyller den väl sitt syfte men som film blir den inte bättre för det. Sen kände jag Michael Moores skugga hänga över filmen i scenerna där Morgan försöker få tag i en McDonald’s-representant för att ställa frågor och ständigt misslyckas efter otaliga telefonsamtal. Nu är det väl så att filmen faktiskt fick McDonald’s att t ex lägga av med sin Super Size-meny (den är grotesk, helt klart) och att börja tänka mer hälsomedvetet. Detta är förstås bra, men det gör, som sagt, inte Super Size Me till en bättre film. Själv har jag inte ätit på McDonald’s på ungefär fyra år. Det är inte gott, helt enkelt.

3/5