Maestro (2023)

Maestro lockade mig inte speciellt mycket men så är ju en biopic aldrig speciellt lockande. Den var dock en snackis och med i Oscars-racet så det kändes självklart att kryssa den.

Filmen inleds med att Leo på gamla dar sitter och spelar piano och blir intervjuad för ett tv-program. Jag måste säga att ålderssminkningen var imponerande. Det kändes att den läderartade huden hade varit med en del och även varit med om en hel del cigaretter.

Just hur man fångat Leos utseende under de olika tidsperioderna som filmen utspelar sig var för övrigt klockrent.

Efter den korta inledningen (i färg) hoppar filmen tillbaka i tiden och blir svartvit. Jag minns inte om man även lekte på andra sätt med formatet (bredbild, 4:3, osv). Kanske.

Regissör Bradley Cooper leker på flera sätt rent visuellt. Det finns inslag av magisk realism när vi förflyttas från en plats till en annan på ett sömlöst sätt. Snyggt.

Maestro fångade tyvärr inte mig. Jag är inte speciellt förtjust i Bernsteins musik. Skådespeleriet i filmen är för bombastiskt, för teatralt. Det är skådespeleri i kubik, som gjort för en Oscarsjury. Jag känner mig inte heller intresserad av nån av rollfigurerna, vilket kanske har med skådespelarstilen att göra.

En detalj jag gillade var dock hur filmen såg ut. Det är en filmfilm, helt klart. Familjen Bernsteins villa och omgivande marker var attraktiva, speciellt den där mysiga altanen. Där skulle man kunna spendera en weekend.

Slutbetyg till Maestro: helt ok.