Mr. Turner (2014)

Mr. Turner var en av de där filmerna som jag tog mig tid att se innan jag satte samman min lista över förra årets bästa filmer. Jag hade hört en del gott om den och så var Mike Leigh regissör och jag har gillat några av hans filmer som t ex All or Nothing och Happy-Go-Lucky. Så det kändes som att det var värt att kolla in den.

Filmen handlar om den brittiske konstnären William Turner (1775-1851) vars tavlor nu säljs för runt 300 miljoner kronor (ok, rimligheten i det?). Här spelas han av Timothy Spall, skönheten känd från bl a Harry Potter och All or Nothing. Spall gör Turner till en grymtande grävling. Fast han är snäll? Bara lite vrång, vresig och butter. Eller? Turner bor ihop med sin far (Paul Gleeson) som agerar målarassistent och hushållerskan Hannah (Dorothy Atkinson). Hannah bistår med ”tjänster” och då pratar vi inte bara om sånt som att städa, tvätta och laga mat. ”Are you in need of anything else?”. Hannah avgudar uppenbarligen Turner men dessa känslor är, uppenbarligen, inte besvarade (eller är de bara undertryckta?). Samspelet mellan fadern, Hannah och Turner och roande. Det handlar om en torr, skröplig, brittisk humor som jag gillar.

Fast vänta, Turner är ju en gubbsjuk stofil!? Eller kanske inte, för nu kom det plötsligt en underbar scen där Turner sjunger en sång hemma hos en pianospelande madame. Jag vet inte, det fanns nåt rörande över scenen. Turners inte helt fina anlete och grymtande sångröst som ändå på nåt sätt blir vacker. Turner själv sjunger för att han gillar att sjunga och för att det då skapas konst. Vackert på nåt sätt.

Måleriet då? Ja, det var inte så enkelt att måla på den här tiden. Färgerna man använde bestod av alla möjliga saker och det gällde att vara kreativ för att hitta rätt. Turner var fascinerad av naturen och är väl kanske mest känd som landskapmålare. Det intressanta är ändå att han mot slutet av sitt liv när den industriella revolutionen satte igång även blev fascinerade av den också. Den puffande röken från ett ånglok var minst lika vacker som ett åskmoln över ett stormigt hav. Även fotografi var nåt han uppskattade som nåt kreativt och inte bara ett sätt att avbilda verkligheten.

En rolig aspekt med filmen är att vi får följa med i vardagslivet på den här tiden. Det är en mustig film. I en härlig scen kliver Turner ombord på ett fartyg för att resa till Frankrike. Det är ett myller av folk. Ett grälande par, en snubbe som försöker hooka upp med en tjej, ett partyband som spelar irländsk folkmusik. Turner headnoddar till svänget.

Plötsligt kommer jag på det! Turner låter som Beavis & Butt-head. Uh huh, huh huh. Ja, han låter som dessa MTV-”legender” förutom när han har sex. Då låter han som en gris.

Ja, Mr. Turner är i slutändan en märklig figur. Ibland en mansgris som inte bryr sig om andra människor överhuvudtaget (inte ens sin egen dotter). Ibland märkligt känslosam och med empati för andra.

Filmen är som två filmer, precis som Mr. Turner själv. En film med mängder av vackra naturscenerier och fina tavlor och sen en film som är mer av ett Downton Abbey-kostymdrama (fast med lite mer grisigt sex, ööh, ööh).

I slutändan kanske det ändå är hushållerskan Hannahs film och då blir det plötsligt en väldigt sorglig film. Nästan lika sorglig som The Remains of the Day fast på ett annat sätt. Här är det mer brutalt och patetiskt för Hannah istället för sorgligt på ett melankoliskt sätt om ni förstår vad jag menar.

Efter som Filmitch efterfrågade det så uppdaterar jag inlägget och lägger in två av hans målningar, Fishermen at Sea och Fort Vimieux. Dramatiskt!