Emilia Pérez (2024)

Emilia Pérez verkar vara en film som de flesta hatar av olika anledningar. Jag har svårt att förstå avskyn. Ja, avsky kanske är ett för starkt ord. De negativa tongångarna är nog en bättre beskrivning. Själv tycker jag att filmen är helt ok (och då brukar jag normalt sett nästan aldrig gilla musikaler). Jag vet inte om det spelar in att jag varken är mexikan eller transperson?

Handlingen? En kartellboss i Mexiko City (Karla Sofía Gascón) vill transformeras från man (Manitas) till kvinna (Emilia Pérez) och starta ett nytt liv. Till sin hjälp tar han advokaten Rita (Zoe Saldaña) och det hela genomförs bl a till tonerna av låtar med texter i stil med ”From penis to vagina”. Ja, haha, här kunde jag inte låta bli att skratta. Men det var ju det som skulle ske så att…

Manitas fru Jessi (Selena Gomez) skickas av säkerhetsskäl tillsammans deras barn till Schweiz. Manitas själv fejkar sin död och förvandlas till Emilia Pérez och lever sitt liv utan att träffa varken fru eller barn. Ja, men sen träffar hon Rita i London (av en slump?) och då vill hon återförenas med sina barn.

Jag tyckte det var lite kul, och talande, att barnen hatade att flytta till Schweiz. Det var helvetet på jorden. Sen när de skulle flytta tillbaka till Mexiko fyra år senare så var det absolut fel. Helt fel. Nu ville de bara åka skidor. Fyra år passerar. Barn är bäst på att anpassa sig och sämst på att tro att de kan anpassa sig.

Musikalnumren fungerar för mig. De är som korta avbrott där en rollfigur berättar och visar hur hon eller han känner. Det är ganska korta nummer med dans där omgivningen deltar för att sen snabbt bli en del av vardagen. Det greppet har säkert använts många gånger men jag blev påmind om filmen Música som jag kan rekommendera om ni vill se nåt lättsamt och roligt.

Fotot är väldigt mörkt, ofta med ett starkt ljus i mitten av bilden. Det är svårt att se omgivningarna. Det är säkert medvetet och ger ju en sorts musikalkänsla med en strålkastare som lyser upp en (teater)scen. Men för mig gjorde det att filmfilm-känslan försvann. Jag saknade exteriörer där man fotat på plats med natur och riktiga stadsmiljöer. De olika städer som man befinner sig får man noll känsla för. Man skulle lika gärna ha kunnat spela in i en flyghangar i Järfälla.

I slutändan är det en udda film som ändå bara är helt ok. När det gäller regissören Jacques Audiard så vill jag lyfta några andra riktigt bra filmer som han gjort tidigare: Mitt hjärtas förlorade slag, En profet och Dheepan. Samtliga är 4/5-filmer.