2 x Kenji Mizoguchi

9 juli, 2012 2 kommentarer

Med anledning av att Svartare än noir nyligen skrev om Fogden Sansho så kommer här två gamla omdömen av två av regissören Kenji Mizoguchis filmer varav en nog har den mest poetiska titel jag har sett. Om jag minns rätt så såg jag både filmerna på Cinemateket.

Titel: Sagor om en blek och mystisk måne efter regnet (Ugetsu monogatari)
Regi: Kenji Mizoguchi
År: 1953
IMDb | Filmtipset

Filmen handlar om två par i 1500-talets Japan. Männen i familjerna vill försörja sina familjer. De reser, från landsbygden där de bor, till staden, där den ena säljer lerkrukor och den andra vill erbjuda sina tjänster som samuraj. Kriget står för dörren, men männen har blivit giriga och tror att situationen kan utnyttjas till att tjäna mer pengar. Ugetsu monogatari är en mycket bra film. Den handlar om girighet och makthunger och vad som kan hända om man glömmer vad som egentligen är viktigt. Det hela är framställt på ett mycket enkelt sätt. Vi får se vad som händer med männen och resten av familjerna. Det blir tydligt men utan att det skrivs på näsan, så att säga. Regissören heter Kenji Mizoguchi och han hann göra en hel del filmer innan han dog i förtid i leukemi 1956. Jag hade inte hört talas om honom innan jag såg den här filmen, men blir sugen på att se mer. Sagor om en blek och mystisk måne efter regnet är i klass med Kurosawas bästa tycker jag, helt klart. Inte lika episk som en del av Kurosawas filmer kan vara. Fotot är genomtänkt, känns som målningar ibland. Musiken används på ett bra sätt, speciellt i slutet som är gripande. Försök se den om ni kan.

4/5

Titel: Fogden Sansho (Sanshô dayû)
Regi: Kenji Mizoguchi
År: 1954
IMDb | Filmtipset

Fogden Sansho en väldigt enkel historia. Av regissören Kenji Mizoguchi hade jag sedan tidigare sett filmen med den vackra titeln Sagor om en blek och mystisk måne efter regnet, en film som jag gillade. Därför tog jag chansen att se Fogden Sansho när nu Cinemateket visade den. Filmen är en äkta tragedi om en medeltida japansk familj som splittras då en ståthållare förvisas till en avlägsen provins eftersom han är för snäll mot traktens bönder. Ståthållarens fru och barn får klara sig själva men försöker att ta sig till honom. Som sagt, en klockren tragedi. Det finns inte mycket försonande i filmen. Familjen, och framför allt de två barnen, råkar ut för tråkighet efter tråkighet på ett episkt sätt. I filmen förekommer hyckleri bland den styrande klassen. Man kan vara generös men bara till en viss gräns. Om bönder plötsligt tror att de är fria då börjar det bli farligt. Skådespelet i filmen är klassiskt japanskt, dvs enkelt och överdrivet på samma gång. Skådisen som gjorde den vuxne sonen kändes lite tillgjord. Fogden Sansho är vacker, sorglig, långsam, ibland på gränsen till seg. Efter halva filmen nickade jag till några gånger. Det kan inte bli mer än en trea.

3/5

PS. Längst bak i salongen satt en grupp japaner. När filmen var slut och jag gick förbi satt de kvar, torkade tårarna och plockade ihop sina fuktiga näsdukar.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Tragedi Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Rashômon

15 mars, 2012 10 kommentarer


Titel: Rashômon (Demonernas port)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1950
IMDb | Filmtipset

Då var turen kommen till ”mästerverket” Rashômon. Sofia ger filmen en stark fyra. Själv tycker jag det finns senare filmer av Kurosawa som är betydligt bättre.

Som vanligt spelar Kurosawa-kompanjonen Toshirô Mifune en av huvudrollerna (de gjorde 16! filmer tillsammans). Här gestaltar Mifune en bandit som våldtar en kvinna samtidigt som hennes man, fastbunden bredvid, tvingas se på. Senare hittar en skogshuggare mannen mördad. Vad som egentligen har hänt är oklart. Vi får se fyra versioner av det hela: banditens, kvinnans, den mördade mannens (via ett medium) och slutligen skogshuggarens version. Vilken är den sanna? När en händelse visas i en tillbakablick och vi som publik ser det hända så antar man att det man ser verkligen är det som har hänt. På sin tid var det förmodligen unikt att berätta på det här sättet och även idag är det ett annorlunda grepp som vi känner igen det från bl a De misstänkta och Hero.

Om man sett en del japanska filmer är en av sakerna man lägger märke till att skådisarna ofta, vad jag skulle säga, spelar över en hel del. Speciellt gäller detta Mifune som i Rashômon hoppar, frustar och skrattar som den värsta vettvilling. I Revolvern (1949) var han dock lite nedtonad, för att i De sju samurajerna (1954) återigen vara en sorts pajas. Jag vet att det finns en japansk/asiatisk skådespelartradition när det gäller det här sättet att spela. Alla känslor överdrivs nåt oerhört. Om det även har att göra med hur japaner är i verkliga livet vet jag inte riktigt, men jag tycker mig minnas en japansk företagsledare för en tid sen som på en presskonferens grät, bad om ursäkt, och tog på sig skulden för att nåt hade gått dåligt. Ett sorts skådespel. Nån som kan mer om asiatisk/japansk film får gärna bidra med åsikter här.

Hur som helst, när det gäller Rashômon så kände jag att överspelet ibland fick mig att inte riktigt ta filmen på allvar. Det är en välgjord film med ett annorlunda upplägg, lagom spännande men precis som när det gäller De sju samurajerna så får jag aldrig den där wow-känsla. När man läser andra recensioner som hyllar filmen så känns det som om man missat nåt och man vill ge högre betyg men i slutändan kanske det är så att Kurosawa helt enkelt inte är min påse (än så länge i alla fall, efter tre filmer). Jag tyckte nog Revolvern faktiskt var lite bättre, i alla fall mer spännande.

3/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,