Martial arts-måndag: Five Fingers of Death

28 januari, 2013 2 kommentarer

Five Fingers of DeathTitel: Five Fingers of Death
Regi: Jeong Chang-hwa
År: 1972
IMDb | Filmtipset

Jag tror det här är den första Shaw Brothers-filmen som jag skriver om som en del av martial arts-måndag. Shaw Brothers Studio var den största producenten av Hongkong-filmer under 60-, 70- och 80-talen. När jag letade efter information om dem så råkade jag se att en av bröderna Shaw (Run Run heter han i ”förnamn”) lever och är 105 år. Han föddes alltså 1907, vilket är ett år innan min morfar (som gick bort för 10 år sen) föddes. 1907… snubben var alltså närmare 40 när andra världskriget tog slut. Wow!

Five Fingers of Death är härlig gammal Shaw Brothers-kung fu från 70-talet. Kan det bli bättre? Ja, det kan det faktiskt. T ex i The 36th Chamber of Shaolin, en annan Shaw Brothers-film. Five Fingers of Death är dock en klassisk kung fu-film där en ung elev lärs upp av en äldre mästare. Den här gången får eleven lära sig en teknik kallad Iron Palm, en dödlig teknik känd av ett fåtal. Tekniken visar sig komma väl till pass då en rivaliserande (och, givetvis,  ond) kung fu-skola skickar efter japanska mördare för att kunna vinna den stora kung fu-tävlingen. No mercy!

Det som var sämst med filmen var faktiskt själva fajterna, tvärtemot hur det brukar vara i mer moderna kung fu-filmer. Snubben som spelar huvudrollen är inte speciellt duktig, rent ut sagt. Han är seg, långsam, tung, känns lite trött. Ha, nej, så dålig är han kanske inte men han är inte i klass med Gordon Liu, Jet Li eller Jackie Chan. Bäst i filmen är istället karaktärerna och speciellt skurkarna då. Från Japan kommer tre lönnmördare varav två verkar vara den främsta inspirationen till de långhåriga skräcktjejerna som har dykt upp i japanska rysare de senaste åren.

Till det positiva hör också scenerna när hjälten ska till att använda sin Iron Palm-teknik. Hjältens händer blir rött självlysande samtidigt som det spelas upp ett underbart stycke musik. Just den här ljudeffekten använde Quentin Tarantino i Kill Bill – Vol. 1. Låten är faktiskt skriven av Quincy Jones och användes allra först i den amerikanska tv-deckaren Ironside från slutet av 60-talet. Ok, därmed avslutar klubben för nördigt vetande sitt möte för denna gång och vi går på betyget i stället. Five Fingers of Death får en svag trea. Filmen är ganska mysig men vår hjälte är inte tillräckligt karismatisk och det är lite för dåliga fajtingscener.

3-/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Film, Martial arts, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Martial arts-måndag: Legendary Weapons of China

8 oktober, 2012 4 kommentarer

Titel: Legendary Weapons of China (Shi ba ban wu yi)
Regi: Liu Chia-liang
År: 1982
IMDb | Filmtipset

För några veckor sedan utlovade jag ett tema med martial arts-filmer. Nu är den tiden kommen. Som jag skrev då så tar jag alltså med de sämre filmerna först. Det känns hoppingivande att det bara blir bättre från och med nu. Jag kallar temat Martial arts-måndag! Just Legendary Weapons of China såg jag på Cinemateket när de körde ett martial arts-tema för några år sen.

Skön titel på en inte lika skön film. En mästare inom en kung fu-sekt hoppar av sekten för att han inte tror på att det går att lära sig att motstå gevärskulor (no shit!). Andra delar av sekten tror dock på detta och skickar ut tre mördare för att döda honom. He, inledningen var rätt kul i denna Shaw Brothers-film. Som sig bör får vi under förtexterna se en kung fu-uppvisning av huvudrollsinnehavarna, en sorts martial arts-show som inte har nåt direkt med handlingen att göra. Speciellt tjejen, Kara Hui, imponerar med en lagom nonchig stil. Då såg jag fram emot en rolig stund på bion, men tyvärr var det här nog det bästa i filmen.

När filmen väl rullar igång visar det sig vara en förvirrad Åsa Nisse-historia (min kommentar: kanske nåt för filmitch) med ruggigt spretig och snurrig handling. Fajterna är bitvis roliga men när det blandas in för mycket magi och trollkonster blir det bara konstigt. Gordon Liu dyker upp som en av de tre lönnmördarna och är sevärd men är tyvärr något av en bifigur. Den sista fajten där vi får se alla de 18 klassiska kinesiska vapnen in action är lite för lång och dålig för att funka fullt ut. Även om det är lite kul det här med att använda alla vapnen så känns det lite väl nördigt och långdraget för att ha nåt egenvärde. För mig alltså, det finns säkert de som tycker det är hur coolt som helst. Nej, för att det här skulle ha blivit godkänt hade jag velat se mer av tjejen Kara Hui och Gordon Liu. Nu kan det inte bli godkänt.

2+/5

PS. Och här har vi vapnen, kanske inte riktigt rätt men ett förslag från min sida. Många vapen blir det: Sabel, Svärd, Fjärilskniv, Spjut, Stav, Dolk, Batong, Sköld, Hillebard, Munkspade, Tredelad stav, Månskäreknivar, Treudd, Kroksvärd, Pik, Klubba, Yxa, och slutligen Pilbåge. Nördigt, eller hur?

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , ,

The 36th Chamber of Shaolin

8 april, 2012 8 kommentarer


Titel: The 36th Chamber of Shaolin (Shao Lin san shi liu fang)
Regi: Liu Chia-liang
År: 1978
IMDb | Filmtipset

Efter en något seg och förvirrad början tar sig filmen rejält när den unge huvudpersonen, spelad av Gordon Liu Chia-hui, kommer till Shaolin-klostret fast besluten att lära sig kung fu och hämnas på manchuerna som har invaderat hans hemby. Den största delen av filmen består av att Liu lär sig kung fu steg för steg genom att en i taget gå igenom Shaolins 35 olika träningskammare. Liu tror sig givetvis kunna börja med den svåraste direkt men där går han bet, haha. Han får börja från botten helt enkelt. Riktigt kul att följa Lius träning och de olika metoderna som munkarna tar till för att träna sina elever.

Här är filmen som bäst och riktigt mysig och som tur är så är det som sagt just träningsdelen som är den största delen av filmen. Både före och efter Lius träning så är det lite si och så med handlingen; lite fånigt och förvirrat kändes det då. Fajterna efter Lius träning är inte lika bra som i andra filmer jag har sett, t ex Jackie Chans Drunken Master. Slutfajten var dock helt ok och hade ett ganska lustigt slut och påminde för övrigt mycket om den första fajten i just Drunken Master (tror nästan de har spelats in på samma ställe). Nåväl, jag kan inte låta bli att ge filmen en svag fyra för charmen och humorn under träningsdelen.

4-/5

PS. Gordon Liu är för övrigt med i både Kill Bill 1 och 2 fast i olika roller.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,