Das Lehrerzimmer (2023)

6 augusti, 2024 7 kommentarer

Das Lehrerzimmer (eller Lärarrummet på svenska) är en tysk psykologisk dramathriller om läraren Carla som inleder en egen undersökning kring pengastölder (vissa elever är mer misstänkta än andra, if you catch my drift) som skett från lärarrummet på en skola. Det skulle hon inte ha gjort kan man säga. Eller?

Hon målar in sig i ett hörn efter att utan nåns vetskap använt sin laptop som kamera och fångat en stöld på film. Den ena pinsamma situationen leder till den andra än mer jobbiga situationen (och tredje och fjärde situationen) och Carla inser snart att hon tagit sig vatten över huvudet. Finns det ens ett sätt att ta sig ur det hela?

Jag gillade verkligen filmen. Den har kanske både lite Michael Haneke och Ruben Östlund över sig. Skådisarna är överlag strålande, och det gäller både vuxna som ungdomar. Leonie Benesch är perfekt som Carla, den nya läraren på skolan, som vill väl men ställer till det för själv pga sin naivitet. Trots att det mesta går åt skogen för Carla så ger hon ändå inte upp utan är kanske till slut den som räddar situationen just pga av sin… idealism.

Filmens format är 4:3 och som så ofta så används det för att förstärka känslan av klaustrofobi (hej, Meek’s Cutoff). Väggarna känns som att de kommer närmare för varje sekund à la Star Wars.

Jag noterar att lärarna kallar varandra för Herr und Frau. Det känner jag igen från jobbresor till Tyskland för möten med underleverantörer. Det var Herr Brill und Herr Baldig som gällde, inget annat. Ja, alltså det var så det lät när de tilltalade varandra. Vi svenskar använde deras förnamn. Roligt.

I filmen framställs skolungdomarna som de vettiga och både lärare och en del föräldrar som mer eller mindre falska, fega, fördomsfulla och förtalande (de fyra f:en). Jag kom nu att tänka på Richard Linklaters bästa film The School of Rock.

Bitvis förekommer det, främst mot slutet, scener som jag tolkade som rent surrealistiska. Jag undrar om andra som ser filmen håller med mig om denna tolkning. Jag menar alltså att vissa scener vi ser i filmen i själva verket inte händer utan är en sorts gestaltning av en stämning eller känsla.

Das Lehrerzimmer (en tysk titel är alltid lite mer nervig, otäck) var nära att ta sig in på min topp-10-lista när vi spelade in avsnittet om 2023 års bästa filmer med Shinypodden men blev till slut bara en bubblare.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Jag skulle gärna höra vad min filmbloggarkollega Filmitch har att säga om filmen! DS.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Surrealism, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Det vita bandet

26 september, 2010 Lämna en kommentar

Titel: Det vita bandet (Das weisse Band – Eine deutsche Kindergeschichte)
Regi: Michael Haneke
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Den här recensionen kunde först läsas på Filmsnack.se i januari 2010.

Oj. Tyngden av Hanekes svartvita ”ångestrulle” Det vita bandet gav till slut resultat. Det är skarpt, kompromisslöst, aningen arty-farty men ack så bra. Det råder en kuslig stämning i byn som filmen utspelas i. Filmen har en hypnotisk, suggestiv nerv. Scenerna är intensiva. Jag tror det är en kombination av grymt skådespel, det svartvita fotot samt Hanekes statiskt betraktande kamera. Bitvis satt jag helt fängslad, vilket är ett bra betyg till filmen speciellt med tanke på debaclet i början (se PS:et).

Förutom att filmens yttre (foto, skådespel, etc) är skickligt utfört så finns det givetvis en hel del annat att tänka på efteråt. Filmen utspelas precis innan första världskrigets utbrott i en tysk lantbruksby. Byns barn kommer när de blir vuxna vara en del av det nazistiska Tyskland. Jag vet inte om Haneke försöker sig på nån sorts förklaring till det eller om det är en mer allmän betraktelse över hur ondska föds och närs. Sträng kristen uppfostran verkar i alla fall inte ha nåt gott med sig, enligt Haneke (?). Förutom detta så har vi förstås frågan ”vem gjorde det?” också.

Kanske har det använts för ofta, men elaka barn på film brukar vara otäckt. Det är det även här. Dessutom gör barnskådisarna rent strålande prestationer. Haneke måste ha letat ganska länge efter rätt barn, med rätt utseende. När det gäller det otäcka i filmen så visas egentligen inget, men det görs ändå tydligt genom det vi får se och det vi inte får se. Vissa sekvenser och teman i filmen gav mig Ingmar Bergman-vibbar, positiva vibbar alltså. Det är en väldigt elegant film. För att uppskatta den bör man också vara ganska alert då det är ganska många karaktärer att hålla reda på.

Allt är inte mörker i filmen: t ex när prästens yngste son ger honom fågeln som ersättning för den fågel som dottern dödade eller historien med läraren och den unga barnflickan. Mmm, nu ett tag efteråt så känns filmen nästan episk, och det är svårt att inte dra paralleller mellan vad som händer i filmen och vad som hände i tysk historia från första världskrigets start. Det är en ganska lång film men den kändes inte lång alls. Det vita bandet rekommenderas verkligen; lyssna inte på de som kallar den för en ångestrulle.

4/5

PS. För första gången någonsin så gick jag ut ur en biosalong under en visning. Ja, jag tror faktiskt det var första gången. Den tydligen inkompetenta personalen hade när filmen väl drog igång i ett bredare format efter reklamen missat att dra isär ett draperi. Sidorna på duken, typ två meter på vardera sida, var täckta av svart tyg. Ungefär tio sekunder efter att jag återkommit så drogs de svarta skynkena isär och pensionärerna bakom mig kommenterade att ”jaha, jag tyckte väl att det var nåt fel”. Jag kan väl tillägga att förutom mig själv så var endast svenske veteranskådisen Sten Ljunggren samt ett tjugotal seniorer från föreningen Svenska Cineastpensionärer närvarande. Själv satt jag helt ensam på rad tre. Skönt, haha. Detta drama utspelade sig på biografen Zita i Stockholm.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , ,