Tusk (2014)

I torsdags onsdags! drog genrefilm-festivalen Monsters of Film igång i Stockholm. Några filmspanare möttes upp för att se Kevin Smiths nya film Tusk som visades på tortyrbiografen Park.

Det märktes på stämningen i salongen att många såg fram emot filmen med viss upphetsning. Själv har jag inget speciellt förhållande till Kevin Smith så jag var ganska neutral. Däremot var det en ganska skön känsla att inte vet någonting alls om filmen. Den enda förhandsinformationen jag hade bestod i att jag sett en en bild från filmen där en person sitter i en rullstol.

Vad är Tusk för slags film då? Ja, den handlar om den två podcastande herrar, varav den ena (Justin Long) åker iväg till Kanada för att intervjua en person som gjort bort sig på YouTube. Herrarnas podcast består av att de två snackar skit rent allmänt och i synnerhet om virala videor på folk som trampar i klaveret… eller hugger av sitt eget ben med ett samurajsvärd.

Väl uppe i Kanada så visar det sig att det tilltänkta intervjuoffret inte går att intervjua så Long får hitta på något annat. Ett anslag på en bartoalett leder Long till en ensligt belägen stor villa där Michael Parks huserar. Parks ska enligt uppgift kunna berätta fantastiska historier som Long kan använda för sin podcast. Men att Parks har andra motiv blir ganska snart uppenbart. Muahaha…

Ja, som Movies – Noir brukar skriva, vad ska man säga? Tusk är en spretig film. Det är en komedi, ett sorts relationsdrama och så blir det lite (eller mycket) kroppsskräck på det. Det komiska i filmen handlar till stor del om att skämta om Kanada och dess invånare och det funkar väl hyfsat. Relationsdramat handlar om Long och hans flickvän (Génesis Rodríguez). Under några scener ligger de hemma i sängen och snackar. Kroppsskräcken handlar om att Parks drogar Long och opererar om honom till en korsning av människa och valross. Oj, spoiler!

Som sagt, jag har egentligen ingen relation till Kevin Smith. Jag hade tidigare bara sett två av hans filmer, Dogma och Chasing Amy. Jag har inte lyssnat på hans podcast. Jag var med andra ord inte riktigt rätt målgrupp för Tusk. Många andra på visningen var dock äkta Kevin Smith-fans (vad kallas de? Smithonians?) så det var en rätt kul visning på det viset. På raden bakom oss hade vi några Kevin Smith-följare som utnämnde filmen till ett mästerverk, eller åtminstone en film värd betyget ”så jävla bra!”.

För mig var filmen för spretig, för pratig, för konstig, för studentikos. Ja, Tusk känns som ett studentspex. Det blir för internt för oss icke-Smodcastlyssnare. Ja, filmens manus bygger tydligen på ett podcastavsnitt där Smith & Co spånade fram en filmidé. Enligt uppgift kommer det ytterligare två filmer som tillsammans med Tusk ska bilda en trilogi som alla utspelas i Kanada.

Johnny Depp dyker upp i en roll som franskkanadensisk ex-polis som letar efter en mystisk seriemördare. Depp pratar och pratar. Michael Parks håller låda för Long. Jag spejsar ut. Efter ett tag lyssnar jag inte. Jag vet inte vad Parks babblar om. Det ska sägas att Parks har en bra pondus och närvaro men jag hade lite svårt att höra vad han sa. Och jag tyckte inte att det han sa, när jag hörde det, var speciellt intressant.

Det som ändå gör att filmen inte helt går att avfärda för mig är att den var så pass udda. Body horror-delen är vrickad. Apropå body horror. Om ni trodde att en korsning mellan en valross och en människa är det läskigaste som förekommer i Tusk så säger jag bara: Haley Joel Osment. När han dök upp i filmens början som Longs podcastkollega var det många som vände sig till sin kompis i sätet bredvid bara för att verifiera att man inte såg i syne. Eller var det CGI inblandat här? En ballongversion av robotpojken i A.I. med längre hår och skägg. Scaaaaary.

Fler filmspanaråsikter om Tusk hittar ni här nedan.

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
Filmparadiset