Banshun

Titel: Banshun (Sent om våren)
Regi: Yasujirô Ozu
År: 1949
IMDb | Filmtipset

Då var det dags. Henke och Christian kör igång sitt decennie-tema igen efter ett juluppehåll. 50-talet handlar det den här gången. Jag hakar givetvis på när det gäller de gemensamma fredagsfilmerna.  Nu på fredag kommer det handla om föräldrar, närmare bestämt Yasujirô Ozus film Föräldrarna, även kallad Tokyo Story eller i original Tôkyô monogatari. Föräldrarna är sista delen i Ozus s.k. Noriko-trilogi. För några år sen köpte jag faktiskt en Ozu-dvd-box som innehöll just dessa tre filmer. Kanske för att Föräldrarna var den mest kända så såg jag den först. Därefter var det dags för Banshun (Sent om våren) som det alltså handlar om idag på bloggen.

Min andra film av japanen Yasujirô Ozu. Den första var Föräldrarna. Sent om våren har lite samma tema som Föräldrarna. Det handlar om relationer mellan föräldrar och barn, främst när föräldrarna börjar bli gamla och barnen är vuxna och vill (eller inte vill) leva sina egna liv. I Föräldrarna var barnen ganska odrägliga när deras föräldrar kom på besök och tyckte sig inte ha tid. Då blev det Noriko, änkan till ett barnen, som ställde upp.

I Sent om våren är Noriko (återigen spelad av Japans Greta Garbo Setsuko Hara) istället dotter till en änkling (Chishu Ryu). Norikos omgivning (inklusive pappan) tycker det är dags för Noriko att gifta sig men själv tycker hon att hon då sviker sin pappa som hon känner att hon måste ta hand om. Ozu använder samma namn (Noriko) på rollfiguren och samma skådis (Setsuko Hara) som i Föräldrarna men det är alltså inte strikt samma karaktär även om det förstås finns paralleller. De tre filmerna Sent om våren, Bakushû och Föräldrarna bildar tillsammans Ozus så kallade Noriko-trilogi.

Sent om våren påminner som sagt en hel del om Föräldrarna, vilket inte är så konstigt då det är samma regissör, samma skådisar i huvudrollerna, samma filmfotograf, osv. Tempot är lugnt och det hela är återhållet berättat. Förhållandet mellan pappan och Noriko är rörande, speciellt när man inser hur det här med äktenskap funkade (funkar?) i Japan. Filmen är egentligen väldigt enkel, och den är enkelheten kan man lura sig lite av. Ibland tycker man liksom att ”jaha, var det inte mer dramatiskt eller raffinerat än så här?”. Men i den här enkelheten gömmer sig något vackert och sorgligt som Ozu långsamt avtäcker. Speciellt slutscenen är mästerlig. Helhetsbetyget blir dock bara en stark trea. En speciell film som dock kräver en del tålamod.