Body and Soul är ett boxningsdrama regisserat av Robert Rossen där vi möter Charlie Davies (John Garfield) som är en naiv champion som fördärvas i den korrupta boxningsvärlden. Boxas är det enda Davies kan, och han är envis men inte särskilt smart. Till sin hjälp har han kompisen Shorty (Joseph Pevney) som han förstås efter ett tag inte litar på. Jag säger ”förstås” eftersom den här filmen gett inspiration till Scorseses mästerverk Tjuren från Bronx med Robert De Niro i samma roll som Garfield har här (och med en sedvanligt snabbsnackande Joe Pesci som ”kompisen”). Jag hörde eller läste någonstans att Scorsese beordrade De Niro att se Body and Soul innan de började inspelningen av Tjuren från Bronx.

Min åsikt är att Tjuren från Bronx är flera klasser bättre än Body and Soul. 1947 års film är inte dålig men ibland är det nåt med gamla amerikanska filmer som gör att jag inte sugs in. De har nåt klämkäckt över sig som gör att jag inte kan ta dem på allvar, vilket även gäller noir-genren. Garfield gestaltar Davies paranoida sinne på ett bra sätt, och påminde mig helt klart om De Niro. Man blir nästan lite arg på honom. Varför kan han inte bara lugna ner sig, så ordnar sig allt. Varför vara så envis och stolt? Men det är bara att inse, det är hans sätt. Ett problem med filmen är att den slutar lite väl abrupt och inte i linje med filmen som helhet. Där var Tjuren från Bronx betydligt bättre. Body and Soul fegar ur, tycker jag. Trots det en klockren höge… trea.