I Hired a Contract Killer (1990)

”Happy days!” eller ”Vuxna män har roligt tillsammans”

Förra fredagen drog jag igång ett nytt litet regissörstema. Det handlar om finländaren Aki Kaurismäki och det blir fem filmer som ingår i temat. Idag fortsätter jag med hans film från 1990 med titeln I Hired a Contract Killer som får mig att tänka på John Cassavetes The Killing of a Chinese Bookie. De filmerna har nog inget speciellt gemensamt men titlarna ger samma känsla. Min text om Kaurismäkis film skrevs i juli 2005.

Då så, då har jag sett ytterligare en av de Aki Kaurismäki-filmer som SVT visat. Det handlar om den delvis brittiskproducerade I Hired a Contract Killer där en inflyttad fransman i England lever ett tråkigt liv. Han har jobbat i 15 år vid samma firma och när han en dag blir uppsagd tycker han att han inte har nåt att leva för utan beslutar sig för att ta sitt liv. Det är bara det att han misslyckas första gången han försöker och sen är han för feg för att genomföra det. Då kommer han på idén att anlita en yrkesmördare för att genomföra mordet på sig själv. Det är bara det att han träffar en tjej och blir kär och vill stoppa mordet, vilket är lättare sagt än gjort.

Jag känner igen stilen från den förra filmen jag såg, Bohemernas liv. Kaurismäki har en egen stil som just i den här filmen påminner lite om i känslan om Terry Gilliams, ändå helt annorlunda, Brazil. Jag tänker även på den humor och det bildspråk som man ser i Roy Anderssons filmer. Det är ganska långsamt och den humor som finns känns som den inte är gjord för att vara humor men ändå skrattar man då och då för att det är så udda. Vissa repliker är klockrena. Mmm, Kaurismäki gör klart annorlunda filmer med helt orealistisk dialog och avskalad scenografi. Det känns som om han vill fokusera på enbart det som han vill säga och göra det så enkelt som möjligt. Detta är både en styrka och svaghet tycker jag. Det är kärnfullt och tydligt men nästan för enkelt och ganska tråkigt ibland.

Av de hittills tre Kaurismäki-rullar jag har sett så har inte nån fått mer än en trea i betyg från mig. Det är bra filmer men det blir aldrig den där riktigt sköna intensiva filmkänslan som jag vill ha. I just den här filmen är det kul att återigen se Jean-Pierre Léaud (han var även med i Bohemernas liv) och filmen blir mot slutet faktiskt lite dramatisk och man vill veta vad som ska hända. Som vanligt är det en film som står på den lilla människans sida och det handlar om losers som försöker få ordning på sina liv. Bitvis tänkvärt också men, som sagt, riktigt bra blir det aldrig.