Det är väl några veckor sen nu som jag såg Ida, den polska filmen som vann en Oscar för bästa utländska film i år. Alltså hög tid att plita ner en liten text om den.
Jag tittar igenom de anteckningar som jag förde under filmen. Vad som slog mig i början av filmen var tydligen att jag tyckte att filmmakarna inte gjorde det lätt för oss tittare. Ida är svartvit, långsam, har väldigt lite dialog, använder statisk kamera och handlar om hur judar behandlas i efterkrigstidens Polen. Oh yeah! Parteeeeey!
Anna (Agata Trzebuchowska) är en ung blivande katolsk nunna som inom kort ska avlägga sina löften. Innan dess vill dock hennes abbedissa (en klok kvinna) att hon ska ta kontakt med sin moster Wanda (Agata Kulesza) för att få reda på mer om sin bakgrund. Anna har fram till nu nämligen inte vetat nånting om sina föräldrar eller sin familjs historia. Av Wanda får hon reda på att hon i själva verket är judinna och att hennes föräldrar mördades under andra världskriget. Tillsammans med Wanda ger sig Anna, som alltså egentligen heter Ida, ut på en road trip för att hitta sina föräldrars grav. Happy times!
Men vet ni vad, det var faktiskt happy times det här! Filmen är väldigt vacker med sitt svartvita foto och den statiska kameran funkar perfekt. Jag drar till och med till med klyschan att varje bild är ett litet konstverk i sig. Jag noterade aldrig att kameran nånsin rörde sig, så filmen består alltså av ett antal scener där kameran och vi tittare stilla betraktar det som sker.
Jag kan inte låta bli att tänka på Michael Hanekes Det vita bandet. Det svartvita fotot och filmens tema gör det svårt att inte dra den parallellen. Skillnaden är ändå att Ida faktiskt har en del humor och känns mänsklig på ett annat sätt. T ex tyckte jag det var lite kul att bilen som Wanda körde i diket blev uppdragen av två hästar. Hästkrafter på riktigt liksom. En rolig replik, som i och för sig nog bara funkar när man ser filmen med svensk textning, var när Wanda frågade Ida ”Vill du ha en munk?” när de är på ett fik. Lol.
Jag kan lite för lite om Polens historia för att komma med några djupgående analyser om filmens tema. Men: Judar, kommunism, andra världskriget, Förintelsen, skuld, historiens tyngd, familjen, meningen med livet, Gud… ja, allt detta tycker jag avhandlas på ett sätt som får en (läs: mig) att tänka till.
Jag tycker Ida är en rar film. Av nån anledning så började faktiskt mina ögon tåras några gånger mot slutet. Jag vet inte, men det fanns nåt vackert här, med Ida, med den bittra och kedjerökande Wanda, och hur de var varandras motsatser.
När det gäller filmens slut så innehöll det två beslut som jag inte riktigt kan greppa. Det ena fick mig att hoppa till – överraskad. Det andra fick mig att fundera på om det verkligen var rätt väg att gå i livet.
Jag såg Ida hos TriArt. Gör det du med! Den är bara 82 minuter…
Om ni vill ha en second opinion så kolla in Rörliga bilder och tryckta ord som också skrivit om den. Och vill ni ha en third opinion så är det bara att klicka er in till Movies – Noir.
Jag har bara sett en film tidigare av den polske regissören Paweł Pawlikowski och det är den väldigt vackra filmen Ida. Precis som Ida så är Cold War en svartvit film, och lika vacker. Paweł verkar vara ett fan av svartvitt. Cold War är en bitterljuv och tragisk kärlekshistoria som utspelar sig i den polska musikvärlden. Det handlar om Wiktor och Zula som under det kalla krigets dagar har ett passionerat förhållande under flera år men utan att egentligen kunna leva ihop. Filmen gör nedslag i olika städer och tidsperioder (1949-1964) när de båda möts efter att inte ha sett varandra på flera år. Vi befinner oss bl a i Polen (surpise!), Berlin, Jugoslavien och Paris. Zula, som är sångerska, spelas av Joanna Kulig och när hon sjunger påminde hon mig om Lykke Li. Det finns nåt plågat i uttrycket. Cold War var en historia om olycklig kärlek i kubik som jag gillade väldigt mycket.
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?