Armadillo

Titel: Armadillo
Regi: Janus Metz Pedersen
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

Jag konstaterar direkt att det här var en av de bästa dokumentärer jag har sett. Som många andra har sagt i diverse medier är det som i The Hurt Locker, Green Zone och Jarhead med den skillnaden att det är på riktigt. De filmer jag nämnde ska ju vara realistiskt gjorda eller åtminstone framstå som realistiska, och det är de säkert och de gör de säkert, fast i Armadillo är det verkligen på riktigt. Ibland glömmer jag bort att det är på riktigt (hmm, måste verkligen sluta skriva ”på riktigt”). Anledningen är bl a att de danska filmmakarna verkligen har ansträngt sig med att göra en film som innehåller ett riktigt snyggt foto och passande suggestiv musik. Dessa två komponenter kan väl i viss mån göra att det hela känns iscensatt, men jag ser inte det som nåt för filmupplevelsen negativt.

Vi får följa en grupp unga (20-åringar) danska soldater som ska ner till Afghanistan för första gången. De ser fram emot ”äventyret” med förväntan och sista kvällen spenderas med sprit och inhyrda strippor. Kontrasten är stor jämfört med sekvensen innan där nån major står och håller högtidligt, pompöst tal om den stora och viktiga uppgiften som väntar soldaterna. Sen följer ett tårfyllt farväl på flyplatsen, i alla fall är det tårar från de anhörigas sida. Och sen är vi nere i Armadillo-basen i Afghanistan mitt i talibanland. Här ska de danska soldaterna patrullera, försöka knyta vänskapsband med lokalbefolkningen samt driva de talibaner som finns där på flykt (och gärna döda så många som möjligt, i alla fall om man får tro de unga danskarna som bara längtar efter en riktig strid).

Ungefär som i Jarhead så får vi se soldaterna uppleva en märklig blandning av tristess och spänning (för, ja, strid med talibaner kommer det att bli). Det förekommer helt bisarra situationer där afghanska bönder får ersättning i form av pengar för sönderbombade hus där både familjemedlemmar och kreatur har dött pga dansk raketbeskjutning. Danskarna konstaterar att talibaner gömmer sig på en lokal gård, skjuter raketer, dödar en bondes fru, barn och ko. Dagen efter kommer bonden till den danska basen – och får kontant ersättning för de materiella skadorna. Japp, så går det till. Men vad ska soldaterna göra? Lätt är det inte. Men nåt som sticker ut är ändå bristen på ledning och nån typ av plan för de här gröna soldaterna.

Filmen ställer många frågor, svarar inte på många. Situationen i Afghanistan känns helt omöjlig. Ska vi göra nåt, ska vi inte göra nåt? Varför befriar vi inte Nordkoreas folk? (Situationen i Nordkorea är väl minst lika illa som i Afghanistan? Jaha, det finns ingen olja där. Ah, men då så.) Krig är hemskt och i grunden fel, vilket filmen gestaltar väl. Trots det kan man ibland möjligen hävda att det är för en god sak. Själv har jag mycket svårt att tro att det ska lösa nåt. Filmen känns inte som en antikrigsfilm, eller jo, det kanske den gör men utan att vara vinklad på det sättet av filmmakarna. Vissa kan säkert snarare se den som en ren rekryteringsfilm.

Det förekommer en del filmiska referenser, bl a till Apocalypse Now med flapprande helikoptrar i början t ex. Jag tänker även på de filmer jag nämnde ovan och även en film som Platoon. Ibland har man filmat på ett ”filmiskt” sätt och som jag nämnde tidigare så glömmer man bitvis bort att det är en dokumentär man ser eftersom musik och bilder verkligen drar in en i filmen. Som jag upplevde det så riskerar filmfotografen livet. De danska soldaterna strider verkligen mot talibanerna och vi som tittare får verkligen vara med när det hettar till och kulorna viner. Några scener är riktigt starka och jag upptäcker medan jag ser filmen att jag faktiskt håller handen för ögonen för att slippa se.

Det som har upprört det danska folket är några scener där soldaterna efter att ha dödat ett antal talibaner till synes firar, skrattar och är glada. Efter att det nu har gått ett tag efter jag sett filmen så inser jag att det inte är så konstigt att de agerar som de gör. För att klara av situationen, klara av att gå ut i strid igen, måste de helt enkelt agera så, som ett sätt att hantera den absurda situationen, liksom ge varandra stöd (på ett kanske märkligt sätt). Det är ju svårt att hävda att soldaterna gör fel, de har ju blivit ditskickade av den danska staten för att göra ett jobb. Sen att det jobbet kanske aldrig borde göras det är en annan diskussion. Men för att förstå hur soldaterna agerar måste man nog ha upplevt en liknande situation själv. Jag rekommenderar alla att se filmen. Se den dessutom på bio eftersom det är en film med biokänsla trots det dokumentära formatet.

4/5