Kunskapskanalen – Film om film: Vilgot Sjöman

17 december, 2010 2 kommentarer

Titel: Självporträtt 92 (Self Portrait ’92)

Regi: Vilgot Sjöman
År: 1992
IMDb

Det som är litet roligt med just den här dokumentären är att Vilgot Sjöman tydligen blev kontaktad av SVT som ville göra ett filmporträtt av Sjöman. Sjöman hade dock en bättre idé: han skulle göra en självporträttfilm, en egen film om sig själv alltså. Först var Sjöman entusiastisk men sen blev han rädd, rädd att lämna ut sig själv. Men han körde på och resultatet blev den här filmen. Sjöman är självupptagen, vilket inte är så konstigt eftersom han hade Ingmar Bergman som mentor. Sjöman skrev t.o.m. en bok om Bergman, L-136: Dagbok med Ingmar Bergman om inspelningen av Nattvardsgästerna.

Sex och religion och politik. Om det handlar Sjömans filmer. Som vanligt när jag sett dessa dokumentärer på Kunskapskanalen så blir jag sugen på att se regissörens filmer. Jag tror inte jag har sett en enda av Sjömans filmer. Nu vet jag inte om jag är jättesugen på att se Börje Ahlstedt i sänghalmen tillsammans med Lena Nyman men det känns som allmän filmkunskap. Riktigt kul var det att i ett klipp se en ung ung Kjell Bergqvist som transvestit i Tabu. Sjöman var på sin tid en riktigt kontroversiell regissör. Bl a fick hela regeringen se hans film 491 för att besluta om den skulle få visas eller ej.

Arkiverad under Film, Kunskapskanalen, Recension, TV Tagged with ,

The Serpent’s Egg

31 oktober, 2010 1 kommentar


Titel: The Serpent’s Egg (Ormens ägg)
Regi: Ingmar Bergman
År: 1977
IMDb | Filmtipset | Ingmar Bergman Face to Face

The Serpent’s Egg är en något märklig skapelse. Dino De Laurentiis, som ligger bakom så skilda filmer som t ex Tre dagar för Condor, Blue Velvet och Manhunter, producerar. David Carradine spelar huvudrollen som trapetskonstnären Abel som är utan jobb i det fattiga Berlin på 1920-talet. Efter att Abels bror tagit livet av sig faller Abel allt mer in i en paranoid värld där mystiska saker händer samtidigt som Abel försöker dämpa sin ångest genom att ständigt vara full. Liv Ullmann spelar Manuela, frun till Abels bror, som försöker hjälpa Abel.

Mmhm, Bergman på engelska, hur funkar det? Mja, helt ok, men det känns som om det riktiga djupet och den riktiga spetsen saknas. Dessutom får vi dras med en massa tyskar som pratar engelska med tysk brytning. Anledningen är att alla är tvungna att prata engelska eftersom huvudpersonen Abel inte kan ett ord tyska (trots att han är en cirkusartist som rest runt i världen under flera år). Det förekommer en mängd scener där folk förklarar varför de kan engelska; ”Jo, jag studerade i England i unga år”. Det blir fånigt till slut. Även Abel får förklara ett antal gånger att han inte kan tyska, inte ett ord, inte ens danke vad det verkar.

Ok, om vi för tillfället släpper det här med språket så får jag väl säga att några scener är riktigt bra. T ex när Manuela biktar sig för och ber tillsammans med en präst. Prästen spelas av en amerikan (James Whitmore) och eftersom engelska är hans modersmål så blir också scenen riktigt bra. Hmm, då var vi tillbaka vid det här med språket igen, haha. Lika bra att fortsätta på det spåret: Carradines modersmål är också engelska, vilket är tur. Ullmanns engelska är helt ok, förutom när hon ska spela med extra stora känslor. Då är det som om hon glömmer bort grammatiken och uttalet, vilket är fullt förståeligt men det gör ändå att upplevelsen blir sämre.

Det är alltså Berlin på 1920-talet som är spelplatsen och här råder kaos. Bergman beskriver ondskans uppkomst och jag tänker en hel del på Michael Hanekes Det vita bandet. Bergman är mer direkt än Haneke, t.o.m. titeln beskriver att det är nazismens och ondskans födelse vi ser. Någonstans i min hjärna kändes filmen tråkig men någon annanstans så fångade den mig. Det är en två timmar lång film men tiden gick ändå ganska fort. Det förekommer inte så mycket dialog (vilket är tur) utan Carradine raglar mest omkring full, eller så är han timid och tyst, säger ingenting. Carradines Abel är i filmen främst en betraktare av de galenskaper som förekommer. I slutet får vi se en riktigt stark sekvens med en tidig ”doktor Mengele”-karaktär som här givetvis heter Vergerus i enlighet med Bergmans namngivning av sina onda karaktärer som t ex biskopen Vergerus i Fanny och Alexander.

3-/5

PS. En trevlig överraskning var att en ung Glynn Turman, den svarte borgmästaren Clarence Royce från The Wire dök upp i en liten roll när Abel besökte några prostituerade. En märklig men ganska bra scen, för övrigt. (Om ni fortsätter läsa min blogg kommer ni märka att jag ganska ofta återkommer och refererar till vad jag tycker är världens bästa tv-serie, The Wire.)

PPS. Mot slutet av filmen får vi också plötsligt se en grymt snygg, avlång och röd nattklubbslokal dit Abel kommer för att köpa en flaska sprit, se nedan.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , ,

Ur marionetternas liv

7 oktober, 2010 Lämna en kommentar


Titel: Ur marionetternas liv
Regi: Ingmar Bergman
År: 1980
IMDb | Filmtipset | Ingmar Bergman Face to Face

Ur marionetternas liv är Ingmar Bergman med ett ganska mörkt sinne, vilket kanske inte är så konstigt eftersom filmen gjordes under hans exil i Tyskland. Det är psykoanalys på film. Karaktärernas innersta känsloliv läggs fram helt öppet. Tankar om livet, åldrande, sex, döden var uppenbarligen nåt som tog upp en stor del av Bergmans känsloliv. Bitvis blir filmen en form av gestaltning av Bergmans text och kanske inte så mycket en film som står på sina egna ben.

Filmen har dock ett ganska trevligt upplägg rent ytligt. Den är uppdelad i episoder som inleds med en text om vad scenen kommer att handla om, som vanligt är det vit text på svart bakgrund. Inledningen av filmen är på ett sätt slutet av hela filmen. Vi får i början alltså se ”katastrofen” som den kallas och sen sekvenser med olika personer både före och efter denna händelse. Som vanligt handlar det om ett par i övre medelklassen som är framgångsrika karriärmässigt men som har ett något stört känsloliv, inte minst mot varandra. Mannen drömmer drömmar och tänker tankar om att döda sin fru. Fast han drömmer även mer trevliga drömmar där det är närhet och ett lugnt sinne som dominerar. Fast mest är det ångest och ångest för ångesten.

En del scener känns kanske lite lösryckta som om de inte hör ihop med resten av filmen. Fast det är alltid riktigt bra skådespelarinsatser, foto, osv så det gör inte så mycket. Bitvis känns det som ett gäng kortfilmer ihopsatta till en långfilm. Det gör inte heller så mycket, det finns ett tema som binder ihop det hela. Nästan i alla fall.

Mmm, jag gillar det. Det är en enkel, skarp film med Bergman på ett bra filmhumör. De tyska skådisarna gör ett bra jobb. Skönt med lite tysk Bergman, det ger en annan känsla. Bergman leker en del med formen. Prologen och epilogen är i färg medan allt där emellan är i riktigt snyggt i svartvitt. Fotograf är givetvis parhästen Sven Nykvist.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , ,

Persona

22 september, 2010 5 kommentarer

Titel: Persona
Regi: Ingmar Bergman
År: 1966
IMDb | Filmtipset | Ingmar Bergman Face to Face

På vägen hem från mitt vanliga tennispass på lördagförmiddagen så hämtade jag upp ett paket med filmer från Discshop. I paketet fanns bl a Persona. Väl hemma så öppnade jag paketet, grävde fram Persona, satte in dvd:n i spelaren, satte på kaffe och bredde några mackor. Medan kaffet blev klart så kom huvudmenyn på dvd:n upp och jag hörde musiken som spelas i inledningen av filmen. Musiken gick på repeat, om och om igen. Oj, jag kände direkt hur spänningen och nerven steg. Det var bara att slå sig ner i soffan och hoppas att jag skulle tycka att filmen var lika bra som förra gången. Det hela inleddes med en intressant liten pratstund där Ingmar Bergman själv berättar om Persona och dess tillkomst.

Jag nämnde musiken, komponerad av Lars Johan Werle; just i inledningen spelar den en stor roll. Den är helt enkelt sjukt bra. Stämningen blir genast lite obehaglig, jag får känslan av att det är en skräckfilm jag ska se. Inledningen är ett ljud- och bildkollage där bilder från stumfilmskomedier och tecknade filmer blandas med bilder på en erigerad penis (i en åttondels sekund), fårslakt, spindlar och annat skumt. Hur bra som helst i mina ögon. Just ja, några bilder för även tankarna till Jesus korsfästning. Jag kan se den här sekvensen hur många som helst. Blandningen av musiken och bilderna är ren poesi.

Efter detta landar filmen på ett sorts sjukhus där gamla och döda människor ligger till de störda tonerna av droppande vatten (burr). Plus en pojke som inte kan somna om på morgonen efter att klockan har ringt. Han tar fram en bok istället för att läsa men känner att någon, någonting tittar på honom. Med handen försöker han nå en bild där vi omväxlande ser Liv Ullmans och Bibi Anderssons ansikten komma fram ur suddighet. Musiken stegras långsamt, vad är det här för film egentligen? Sen börjar de egentliga förtexterna, där de ansvariga personerna presenteras tillsammans med ögonblicksbilder på Andersson, Ullmann, pojken och andra lösryckta bilder som har, eller inte har, med resten av filmen att göra.

Syster Alma (Bibi Andersson) får nu veta, av en helt underbart torr och saklig Margaretha Krook (som spelar doktor), om skådespelerskan Elisabeth Vogler (Liv Ullmann) som slutat prata. Alma ska spendera sommaren tillsammans med Elisabeth i ett försök att få Elisabeth att tillfriskna. Innan filmen fortsätter ute vid sommarhuset får vi bl a se Elisabeth titta på tv i en oroande scen. Hon kan inte sova och kollar istället på nyheter från Vietnam där en buddhistmunk bränner sig själv till döds (en liknade bild finns ju för övrigt på Rage Against The Machines grymma debutalbum). Krook håller även en härlig monolog, lugnt konstaterande, inför Elisabeth om hur hon genomskådar Elisabeth och hennes försök att slippa undan det här med att tvingas spela en roll. ”Ta livet av sig? Neejdå, det är för otäckt. Det gör man inte. Men man kan bli orörlig. Man kan bli tyst. Då ljuger man åtminstone inte”.

Efter denna inledning utspelas filmen i fortsättningen ute vid sommarhuset där Alma och Elisabeth ensamma konfronterar varandra. Det hela utvecklar sig till en sorts mental kamp mellan de båda. Alma pratar och Elisabeth lyssnar. Inledningsvis är Alma öppen och trivs med att berätta allt. I en het sekvens berättar hon bl a om en sexorgie på en solig sandstrand när hennes fästman var bortrest – och om den efterföljande aborten. Allting ändras dock när Alma inte kan låta bli att läsa ett brev som Elisabeth skickar till doktorn där Elisabeth beskriver hur roligt det är att studera Almas beteende. Alma blir rasande, men börjar själv kanske förlora vem hon egentligen är.

När filmen utspelas ute vid sommarhuset består den till att börja med av ganska korta men intensiva sekvenser där Alma berättar något. Jag vet inte vad det är men jag blir fullständigt indragen av det jag ser. Nu är det helt utan musik. Vi hör bara Bibi Anderssons röst. Fotot är skoningslöst bra: stilrent i svartvitt och med en del experimentella detaljer som funkar perfekt. Man låter varje scen ta den tid den tar. Klippningen är skarp, exakt, det är liksom inget trams. Åh, vad bra. Det kanske är läge att nämna skådisarna också. Bibi Andersson är helt underbar som Alma. Inledningsvis bara snäll och mänsklig men förvandlas sen när hon ser sig som förrådd. Liv Ullmann har en enorm närvaro trots att hon i princip inte säger ett ord.

En intressant detalj är att den fjärde väggen bryts ett antal gånger och det görs dessutom till synes helt medvetet och övertydligt. Filmens absoluta inledning består av en bild av en gammal kinematograf som tänds upp genom att två fräsande kolstavar möts. Syster Alma pratar vid ett tillfälle, i inledningen, rätt in i kameran när hon tvivlar lite på sitt redan utstakade liv (sjuksysterexamen, man, äktenskap, barn). Mitt i filmen brinner filmen upp och det hela övergår i en sorts drömsekvens. Under den klassiska sekvensen när de båda skådespelerskornas ansikten flyter samman tittar båda två rätt in i kameran. Dessutom får vi mot slutet plötsligt se filmfotografen Sven Nykvist (?) själv på en kamerakran under inspelningen.

Varför gillar jag Persona så mycket? Ja, det är svårt att svara på. Jag tycker alla scener innehåller en nerv, en spänning. Bergman vågar verkligen lita både på sina skådespelare och sin publik. Höjdpunkten på filmen är när Alma upptäcker att Elisabeth försöker dölja ett foto på sin son. I en monolog talar därefter Alma till Elisabeth om hur Elisabeth ville bli mor för att hon trodde att andra tyckte att det var just det som hon saknade i sitt liv. Det här en grymt intensiv och otäck scen. Vi får dessutom se den två gånger: först ur Elisabeths perspektiv, hur hon reagerar på det som Alma säger; och sen med Alma i bild, när hon utan pardon berättar om hur Elisabeth önskade sig ett dött barn. ”Du önskade dig ett dött barn!”, ”Du tycker han är äcklig och du är rädd!”.

Jo, just det, jag måste bara nämna en sekvens som jag gillade. Efter att Alma läst brevet som Elisabeth skrev till doktorn så blir hon, helt naturligt, besviken och arg på Elisabeth. När hon kort därefter råkar ha sönder ett glas på marken utanför huset så låter hon medvetet en vass skärva ligga kvar eftersom hon vet att Elisabeth snart kommer att passera där. Hon gjorde mig illa, nu tänker jag göra henne illa. Det är för övrigt precis efter denna scen som filmen brinner upp. Och, ja, just det, sen har vi scenen när Alma tänker kasta kokande vatten på Elisabeth för att få henne att tala. När jag tänker efter så är hela filmen fylld med scener som bara är – bra. En otvivelaktig femma, det är vad Persona är värd.

5/5

PS. I den lilla inledande intervjun som fanns på dvd:n så nämner Bergman att han är ganska trött på att alla ska analysera Persona sönder och samman. Själv tänker jag inte spekulera i om Alma egentligen bara var en person och att det man fick se var två delar av hennes personlighet. Eller om Alma kanske var Elisabeths snälla, mänskliga jag. Jag nöjer mig med att konstatera att Persona är en toppfilm som jag alltid kommer att hålla som Bergmans bästa och dessutom en klockren femma. Men ok, lite spekulation kan jag inte låta bli: är Elisabeths make (Gunnar Björnstrand) blind? Är det därför han har solglasögon? Är det därför han tror att Alma är hans fru?

PPS. Finns det någon mer förutom jag som har lagt märke till att filmen, och ljudet, hoppar till lite under scenen när Elisabeth ligger i sin säng på sjukhuset medan skymningen sänker sig? (En otroligt vacker scen, för övrigt!) Det är precis efter detta som hon tittar på nyheterna med den brinnande munken. Hmm, jag försökte hitta detta i YouTube-versionen av samma scen men lyckades inte. Antingen är det ett litet fel på min dvd eller så är det nåt Bergman lagt in med flit men som inte syns på YouTube. Hur det än är så bidrar det till ”mysteriet”.

Arkiverad under Betyg 5, Drama, Film, Recension, Surrealism, Svensk film Tagged with , , , ,

Nyare inlägg →