Ran

31 mars, 2012 8 kommentarer


Titel: Ran
Regi: Akira Kurosawa
År: 1985
IMDb | Filmtipset

Det här blir den sista Kurosawa-rullen som jag skriver om på ett tag. Av de filmer som Rörliga bilder har avhandlat under mars månad (dvs alla Kurosawas filmer!) så känner jag att jag vill kolla in Kagemusha men det får bli senare. Om just Ran tyckte Sofia bra, mycket bra.

Ran bygger på Shakespeares tragedi King Lear och handlar alltså om en härskare som på ålderns höst tänker sig att lämna ifrån sig makten och låta sina tre söner ta över och dela upp riket mellan sig. De två äldsta av sönerna tycker det är en bra idé, medan den yngsta förbannar det hela och blir avvisad av sin far. I efterhand visar det sig att den yngsta sonen kanske hade rätt ändå. Det går nämligen inte riktigt som den gamle härskaren tänkt (eller snarare inte alls!).

Ran påminde en hel del om en tidigare Kurosawa-film, nämligen Blodets tron (1957). Och det kanske inte är så konstigt eftersom även den bygger på ett Shakespeare-stycke (Macbeth). Liksom i den så domineras Ran av avundsjuka, paranoia, maktbegär och intriger. Liksom i den så finns det en intrigerande och väldigt läskig kvinna bakom det som sker. Fotot i Ran är mycket bra och det känns väldigt bra att den är i färg. Samurajerna (och kvinnorna) med sina sina vackra kläder är gjorda för färg. Verkligen bra att Kurosawa fick göra några färgfilmer på slutet (även Dodes’ka-den utnyttjar färgerna bra).

Det vilar en ödesmättad, lite otäck stämning över Ran och man känner på sig att det inte kommer att gå bra. Filmen innehåller också en hel del stora stridsscener med hästar och stora arméer. Bl a en uppmärksammad sekvens när man får se grymheter under en batalj med ett stycke klassisk musik som enda ackompanjemang. Effektfullt.

4/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Dodes’ka-den

28 mars, 2012 6 kommentarer


Titel: Dodes’ka-den (Dodesukaden)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1970
IMDb | Filmtipset

Dodes’ka-den var den elfte Kurosawa-filmen jag såg och det var den hittills konstigaste och dessutom den första i färg. Sofia var inte så förtjust i den och tyckte den påminde om nidbilden av en Ingmar Bergman-rulle.

Dodes’ka-den handlar om en grupp fattiga människor som bor i ett slumområde i Tokyo, intill vad som verkar vara en soptipp. Här finns pojken som tror han är spårvagnsförare, två alkoholiserade män som byter fruar, den stumme, mystiske mannen som får besök av sin fru som han inte vill veta av, den snälle mannen med en elak fru, den unga flickan som tvingas jobba dygnet runt när hennes moster är på sjukhuset samtidigt som mosterns man antingen latar sig eller skäller på henne, pappan med sin lille son som bor i en skrotbil men drömmer om att bygga ett hus, m fl.

Filmen innehåller alltså många karaktärer och är uppbyggd i episoder och handlingen går liksom runt i cirklar. En karaktär avhandlas, vi går vidare till nästa, till nästa, osv, tills vi är tillbaka till den första karaktären igen. Bäst tyckte jag episoderna med den snälle mannen som förutom att han har märkliga spasmer och haltar lite lustigt även har en självisk och till synes elak fru som han ändå älskar. Även pappan med den lille sonen är skildrad på ett varmt och typiskt Kurosawa-sätt. Det finns även en del humor i filmen, bl a de alkoholiserade männen skulle jag tro, även om inte just jag tyckte det var speciellt roligt. En hel del tragiska livsöden skildras också. Filmen är lite seg emellanåt, ganska svår och lite skum. Betyget blir godkänt ändå. Exempelvis är Kurosawas nästa film Vägvisaren (1975) bättre tycker jag.

Titeln Dodes’ka-den är för övrigt vad pojken, som tror han är spårvagnsförare, säger när han ”kör” sin spårvagn. Det är ljudet som hjulen gör när de passerar skarvarna i rälsen. Dåddes kadden, dåddes kadden, dåddes kadden, dåddes kadden, dåddes kadden…

3/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,