Ray Harryhausen: Mysterious Island

Titel: Mysterious Island
Regi: Cy Endfield
År: 1961
IMDb | Filmtipset

Då fortsätter jag alltså mitt förlängda filmspanartema med Mysterious Island som ju bygger på Jules Vernes roman Den hemlighetsfulla ön.

Under förtexterna visar det sig att det inte är Dynamation (som det kallades i The 7th Voyage of Sinbad) längre, nej, nu är det Superdynamation som gäller. Förtexterna är dessutom härligt psykedeliska med grälla färger (ett gult hav t ex) som skulle ge en färgsättare krupp. Vid det här laget hade Harryhausen flyttat till England. Eftersom jag inte visste det blev jag lite överraskad när jag såg att den var inspelad i Shepperton Studios, England, och att Londons symfoniorkester stod för musiken. Ray Harryhausen krediteras som ansvarig för Special Visual Effects.

I början av historien träffar vi en grupp soldater från det amerikanska inbördeskriget som med en ballong flyr från fångenskap och hamnar på en… ja, mystisk (eller hemlighetsfull om ni så vill) ö. När de hittar ostron stora som dasslock så vet man lite vad som väntar: Äventyr! Vi har även en härlig berättarröst som ska göra det hela ännu mer mysigt och matinéspännande.

Hehe, ja, speciellt bra är det inte men jag tyckte ändå inledningen lovade en hel del. Det kändes ganska påkostat till en början, men när vårt sällskap hamnade på ön så var det som att filmen sjönk lite grann (precis som deras luftballong). Efter ett tag tillkommer två kvinnor i handlingen och ja, haha, det märks att det här var ett tag sen. När det flyter i land en kista med diverse nyttoföremål så jublar männen när de hittar gevär, kulor och kompass. Sen när hittar de kastruller, speglar och hårklämmor – ja, då jublar kvinnorna.

Den där mysiga berättarrösten klargör även att kvinnorna gör en grotta de hittat till ett riktigt hem med sin kvinnliga touch. Mossigt men ändå mysigt på nåt sätt. Nåt liiite positivt kan vara att vi faktiskt har en svart rollfigur som är som en av de andra… förutom att han kanske är nåt av en Onkel Tom och liksom alltid ställer upp när chefen frågar. En annan märklighet är att den yngre av kvinnorna plötsligt tillkännager ”I’ve decided to marry Herbert!” utan att vi som tittare fått nån som helst backstory eller nån ledtråd. Herbert är den yngsta av de soldaterna som flytt från kriget. Men, ja, ja, det här var väl ett enkelt sätt att få till lite spänning i storyn eftersom Herbert nu hela tiden måste skydda sin blivande fru från de faror som lurar på ön.

Ray Harryhausen har en field trip här och vi träffar bl a en gigantisk kycklingliknande fågel, en jättekrabba, en jättegeting, en väldigt snygg vattenvarelse som var en blandning mellan en bläckfisk och en snäcka. Ni som läst romanen vet säkert att kapten Nemo från En världsomsegling under havet dyker upp (ehe) och det är en positiv sak med filmen. Nemo (spelad av Herbert Lom) bidrar med lite tyngd. Bl a har han konstruerat den snyggaste dykarutrustningen ni kan tänka er med hjälp av olika typer snäckskal.

Slutet av filmen är tyvärr för långdraget. Kom igen nu, även om det är snyggt med de där snäckandningsmaskerna så går det för långsamt. Jag kommer att tänka på en Bondfilm som har liknande slow motion-scener under vatten. Är det Thunderball jag tänker på?

eller uttryckt i siffror 2+/5