Film noir-fredag: 5 Fingers

Titel: 5 Fingers (Affären Cicero)
Regi: Joseph L. Mankiewicz
År: 1952
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

I samband med att jag inledde mitt noir-tema så köpte jag en box med fem James Mason-filmer. Nu var det dags för den fjärde av dessa, nämligen spionthrillern 5 Fingers som även går under det — faktiskt bättre — svenska namnet Affären Cicero. Filmen är baserad på en sann historia om en betjänt på den brittiska ambassaden i Ankara som blir välavlönad tysk spion genom att sälja hemliga dokument till nazisterna i slutet av andra världskriget. Mason spelar givetvis spionen som får kodnamnet Cicero. Till sin hjälp (eller stjälp) har Cicero en polsk ex-grevinna (Danielle Darrieux) i behov av pengar.

Åhå, det här var en liten överraskning. Filmen började kanske lite segt. Åtminstone tog det ett tag innan filmen och karaktärerna satte sig för mig. Men även om inledningen kändes aningen intetsägande så var filmen ändå hela tiden småmysig. Bitvis var den även riktigt rolig, speciellt scenerna mellan Mason och en fantastiskt nervös tysk ambassadtjänsteman. 5 Fingers kändes som en väldigt brittisk film, trots att den är amerikansk. Det kan ju bero på att många av karaktärerna är så där härligt brittiska. Mason är t ex härligt arrogant och brittiskt självsäker.

Många av karaktärerna är riktigt sköna. Förutom Mason/Cicero och den tyske (och nervöse!) ambassadtjänstemannen (Oskar Karlweis) så gör John Wengraf en klockren insats som den pondusfyllde tyske ambassadören med det självklara (och autentiska) namnet Franz von Papen. Förutom att filmen är rolig och har en James Mason i högform så får vi faktiskt även lite hitchcock-spänning då Mason blir allt mer våghalsig för att komma över de hemliga handlingarna. Mot slutet tar filmen en del sköna vändningar och den absoluta slutscenen är en klassiker, perfekt ackompanjerad av Masons hysteriska skratt. Jag rekommenderar denna spion-noir hyfsat skarpt.