Furiosa: A Mad Max Saga (2024)

Jag var inte överförtjust i Mad Max: Fury Road när den kom 2015. Den var bra men inte såååå bra. I den här senaste Mad Max-sagan får vi följa Furiosa, den förra filmens huvudfigur, från att hon är barn och fram till att handlingen i Fury Road tar vid.

Furiosa (fast det hette hon väl inte då) bor med sin mamma i den gröna platsen, ett frodigt och hemligt paradis. Resten av världen är ett fruktlöst och radioaktivt ökenland. Det är oklart hur skurkarna i resten av världen lyckats missa detta gröna ställe av överflöd. Skurkarna består bl a av bekantingen Immortan Joe och nykomligen Dementus (spelad av en av chrisarna).

Njae. Jag vet inte. Det gick upp för mig när jag såg Furiosa att George Millers stil kanske inte är nåt för mig. Det är nåt med tonen. Det är pajasaktigt. Dementus är en fåne i en vit skrud med en teddybjörn fastkedjad på ryggen, för att han saknar sin dotter? Oklart. Immortan Joes söner heter Rictus och Scrotus. Givetvis gör de det.

En sak jag uppskattade med Fury Road var att den kändes på riktigt. Miljöerna kändes på riktigt. Miller & Co hade faktiskt kört de där olika fordonen i en öken i Namibia. I Furiosa: A Mad Max Saga kände jag av cgi:n på ett helt annat sätt. Det kändes som att den var inspelad i The Volume. Nu ska sägas (eller snarare: jag säger) att The Volume (StageCraft) kan användes på ett bra sätt, som i The Fabelmans eller Andor, och det ska dessutom sägas att Furiosa inte alls är inspelad med denna teknik.

Varför visar man efter att filmen egentligen är slut en sammanfattning av vad som händer i Fury Road? Jag tyckte det var ett märkligt grepp som inte funkade. Det räckte väl med att Anya Taylor-Joy plötsligt var Charlize Theron i filmens slutscener.

Varken bra eller dåligt är slutbetyget från mig. Helt ok, med andra ord.