La grande illusion

Titel: La grande illusion
Regi: Jean Renoir
År: 1937
IMDb | Filmtipset

På tredje försöket lyckades jag komma igenom den här filmen, som är en av filmerna i M-Noirs och Henkes decennietema där jag är gästbloggare två gånger (kanske fler?) i månaden. Vi har nu kommit in på 30-talet. Först satte jag mig bara ner och började titta utan att veta nånting om filmen. Jag fattade ingenting. Handlingen var helt obegriplig. Musiken, en fånig cirkusmusik, kändes daterad (konstigt när filmen är från 1937, eller hur?!). Språket var obegripligt. Jag brukar normalt förstå tyska och franska hyfsat. Visst, jag behöver textning förstås men jag hänger liksom med på ett ungefär. Nu hörde jag inte ens om de pratade franska eller tyska. Jag hörde överhuvudtaget inte vad de sa. Som sagt, jag förstod ingenting. Jag stoppade filmen och läste på lite om den för att förstå handlingen bättre och sen började jag titta igen.

Vad filmen handlar om kanske jag ska berätta. Jo, den utspelas under första världskriget bland franska krigsfångar i Tyskland. Huvudpersoner är väl två franska officerare, aristokraten de Boeldieu (Perre Fresnay) och arbetaren Maréchal (Jean Gabin). På den tyska sidan hittar vi kapten von Rauffenstein (en helt underbar Erich von Stroheim). Den franska gruppen officerare är krigsfångar men de lever ett hyfsat gott liv. De får paket från sina släktingar hemma i Frankrike med mat och dryck och de tyska officerarna är avundsjuka. Ja, det vet ju alla att fransmän är livsnjutare till skillnad från de tråkiga och stela tyskarna.

Som ni kanske förstår så är ett av filmens problem avsaknad av vad Filmspotting brukar kalla ”stakes”. Inget står riktigt på spel, i alla fall inte i början av filmen. Just därför så har jag svårt att komma in i filmen även vid andra försöket även om jag nu förstår sammanhanget bättre efter att ha läst på. Ett problem är att filmen känns för liten. Jag får ingen känsla alls var händelserna äger rum. Först är vi hos fransmännen, sen ska det flygas flygplan (vilket vi aldrig får se i bild), och sen är vi plötsligt hos tyskarna. Problemet är att det inte känns som att vi bytt land, bara filmstudio.

De franska officerarna får en bit in i filmen en kista med kvinnokläder levererad till sig. Kläderna är tänkta att användas i nån sorts revy. Nu följer plågsamt jobbiga scener. Dessutom var det en av de franska officerarna som var en riktigt jobbig pajastyp. Jag störde mig på honom så fort han var i bild och framförallt ”i ljud”. Jag var tvungen att avbryta tittandet en andra gång. Det farsartade blandat med en massa allegorier hit och dit funkade inte alls. Kommer jag nånsin ta mig igenom filmen, tänkte jag?

Dagen efter testade jag igen och nu gick det bättre, kanske för att jag nu var förberedd på den plågsamma inledningen. Jag tog mig igenom hela filmen den här gången. En sak jag noterade är att klippningen är lite speciell. Ofta tar scenerna slut abrupt när man sitter och väntar på en fortsättning. Det kändes udda.

Det slår mig att La grande illusion är en enda lång reklamfilm för EU. Det görs väldigt tydligt att Europas folk behöver varandra. Trots sina olikheter så är de ekonomiskt beroende av varandra. Den stora illusionen tolkar jag på två sätt, det finns säkert fler. Filmen bygger på boken The Great Illusion av engelsmannen Norman Angell, men det visste jag inte när jag såg filmen så mina tolkningar har inte påverkats av nåt jag redan visste om boken. Mina två tolkningar:

1. Att tro att vi, i Europa, på Jorden, som människor, kommer att sluta kriga är en illusion.
2. Att tro att ett land genom krig kan nå framgång, ekonomisk och annan, är en illusion.

I efterhand när jag läser om boken (alltså läser om boken, inte läser om boken) så är det tolkning nummer 2 som den vill lägga fram. I filmen nämns just orden ”la grande illusion” några gånger och då fick jag intrycket att det passade mer in på tolkning nummer 1. Det jag tar med mig i slutändan är ändå det jag skrev om tidigare, att filmen känns som en dåligt maskerad men ändå skicklig reklamfilm för EU.

Filmen visar också hur, eller påstår att, samhällsklasser behålls även i krig. Det finns en tydlig skillnad mellan hur von Rauffenstein behandlar och pratar med de Boeldieu jämfört med Maréchal. De båda överklassmännen har nåt gemensamt som de inte delar med sina arbetarbröder.

Hur intressant det än är att fundera på tolkningar och allegorier så är det ett faktum att filmen länge är trist och jobbig. Sista halvtimmen ändrar den dock karaktär och blir bättre, då två av fransmännen efter att ha flytt hamnar i en annan miljö. Detta skifte hindrar mig från att ge den det lägsta betyget men mer än en tvåa kan det inte bli.

2/5

Vad tyckte Henke och Movies-Noir? Uppskattade de filmen eller blev de desillusionerade? Ja, ni vet ju var ni ska klicka.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir