Europa

EuropaTitel: Europa
Regi: Lars von Trier
År: 1991
IMDb | Filmtipset

Precis som i The Element of Crime så var inledningen i alla fall lite lovande. Vi får se framrusande räls i svartvitt och höra Max von Sydows hypnotiska berättarröst förklara att vi nu kommer att anlända till Europa. Ja, eller vi och vi, von Sydow förklarar för vår huvudperson var han är och vad han kommer att göra. Huvudpersonen är Leopold Kessler som från USA anländer till Tyskland 1945 efter andra världskrigets slut för att arbeta som konduktör för tågbolaget Zentropa. Hans farbror, spelad av Ernst-Hugo Järegård, välkomnar honom till Tyskland med orden ”I’m your uncle. You may embrase me” (vilket är den bästa repliken i hela filmen).

Så långt var väl allt egentligen väl. Men sen händer inget mer. Ingenting. Ja, saker händer väl kanske — Leo blir indragen i den tyska partisan/gerillarörelsen Werwolf — men det är fullständigt ointressant och urtråkigt. Precis som i The Element of Crime spelar skådisarna, förutom Ernst-Hugo förstås, sömngångaraktigt. Repliker levereras men har liksom ingen mottagare. Och även här verkar man ha dubbat dialogen i efterhand vilket gör att närvarokänslan försvinner totalt. Den enda som livar upp stämningen är Ernst-Hugo som i princip bara behöver visa sig för att göra just det. Nu är i och för sig dialogen på tyska och engelska vilket gör att inte heller Ernst-Hugo kommer helt till sin rätt.

Huvudpersonen Leo spelas av Jean-Marc Barr och han är helt känslolös. Nu har han i och för sig inget speciellt att leka med. Jag vet inte hur von Trier tänkt här (skrev jag det i min The Element of Crime-recension också?). De få gånger Barr öppnar munnen säger han antingen något stammande på tyska eller några kort ord på engelska. I övrigt är han som lobotomerad, förutom de sista tio minuterna.

Fotot skvallrar om att von Trier återigen har låtit sig inspireras av film noir. Det kan väl även sägas om själva handlingen som är mystisk men tyvärr även fullständigt ointressant och urtråkig (har jag redan skrivit det?). Men åter till fotot. Här har von Trier experimenterat rejält och blandat svartvitt och färg, ofta i samma bildruta. Visst, det är lite snyggt men jag tycker egentligen inte det bidrar till filmen som helhet. Det kan i och för sig bero på att allt annat förutom just fotot är urbota trist eller bara konstigt.

Jag förstår att Lars von Trier efter den här filmen kände att det fanns ett behov att fokusera på skådisarnas närvarokänsla för den saknas nämligen fullständigt här. Därför kom inte Dogma 95-manifestet som en överraskning och för von Trier tror jag det var nödvändigt.

1+/5

PS. Pluset i kanten tillägnas Ernst-Hugo Järegård och det passar väl bra så här på nationaldagen att det svenska bidraget är det som sticker ut på ett positivt sätt.

Alphaville, une étrange aventure de Lemmy Caution

Titel: Alphaville, une étrange aventure de Lemmy Caution
Regi: Jean-Luc Godard
År: 1965
IMDb
| Filmtipset

Då har vi (äntligen) nått fram till den sista nouvelle vague-filmen för nu. Vi avslutar med Jean-Luc Godards sf-rulle Alphaville som jag hade en del förväntningar på men inte oväntat blev det en besvikelse.

Jean-Luc Godard är något av ett mysterium för mig. Eller nej, för mig är han inget mysterium (och inte för Ingmar Bergman heller). Jag tycker han är en tråkig regissör som gör dialogtunga filmer om ingenting. Det som är ett mysterium är att det är så många andra som verkar gilla hans filmer. Jag tror det har med den Franska Nya Vågen att göra. Han var med, tillsammans med Truffaut och andra, och ändrade hur film såg ut och därför betraktas han som ett helgon. Nu har jag sett Godards sci-fi/noir-rulle där agenten Lemmy Caution kommer till den datorstyrda och känslolösa staden Alphaville för att döda vetenskapsmannen som skapat superdatorn Alpha 60.

Mmm, handlingen lät helt ok i den här filmen, och inledningsvis var den hyfsad. Eddie Constantine är cool i sin roll som agenten Lemmy Caution. Filmen känns dock inte som en sci-fi-film. Det är alldeles för slarvigt gjort helt enkelt. För det första, att ha en dator som pratar med en robotröst som låter som nån som försöker med partytricket att prata och rapa samtidigt går bort. (Det var tydligen nån som istället för stämband hade en sån där pratgadget som man håller mot halsen när man ska prata. Men det lät som om han pratrapade.) För det andra, så är det, som jag sa, helt enkelt slarvigt gjort. Inget egentligt arbete har lagts ner för att få till futuristiska miljöerna, vilket gör att filmen känns blek.

Nu är nog inte Godards huvudsyfte med filmen att göra en enkel sci-fi-film, utan att använda genren sci-fi för att säga nåt klokt om dagens samhälle (vilket ofta är syftet med bra sci-fi-filmer). Eller nåt. Tyvärr går det för mig helt bort vad det är han försöker säga. Det blir mumbojumo om kärlek och känslor (eller nåt). I alla fall är det ett steg för högt upp på den filosofiska skalan för att han ska säga nåt till mig, eller få mig att fundera. Nej, det kan inte bli godkänt trots att danskfödda Anna Karina (som jag gillade i Godards Tokstollen) lyser upp filmen. Och varför den tyska synthgruppen valde det namn de valde förblir ett mysterium. Visst, det låter coolt, men det är inte nån speciellt cool film.

2/5 

PS. Recensioner av de nouvelle vague-filmer jag hittills har sett hittas här. Det kan kanske vara intressant att nämna att den bästa av de jag har sett är Cléo de 5 à 7 av Agnès Varda.