Helt oplanerat tar jag nu och drar igång ett Lars von Trier-tema. Efter att ha hört och läst om von Triers äventyr i Cannes och blivit riktigt sugen på hans senaste film Melancholia kände jag att det var dags att samla ihop mina tankar kring danskjävelns filmer. De kommande dagarna kan jag utlova recensioner av Epidemic, Riket I och II, Direktören för det hele och beroende på hur landet ligger kanske även några texter om The Element of Crime, Europa, Dancer in the Dark, Antichrist och Idioterna. Som avslutning blir det en recension av Melancholia. Jag börjar helt ologiskt med Dogville som jag såg och skrev om i september 2003.

Denna uppmärksammade film av danske galningen Lars von Trier är ett otroligt projekt egentligen. Stjärnor som Nicole Kidman, Lauren Bacall, Philip Baker Hall, James Caan, etc åker till Sverige och Trollhättan för att bli regisserade och filmade (regissören själv håller i kameran som vanligt) av detta fenomen von Trier. Dessutom spelas filmen in på ett stort svart golv där hus, väggar, hundar, buskar, etc bara är vita kritstreck.

Filmen, som utspelas i USA på 30-talet, handlar om Grace som jagas av gangsters och tar sin tillflykt i Dogville, en fattig liten bergsby i Klippiga bergen. Den första hon träffar är Tom (Paul Bettany), en ung författar-wannabe som blir kär i henne. Invånarna i Dogville beslutar efter ett rådslag (och övertalning av Tom) att låta Grace stanna kvar och skydda henne. Som ”betalning” utför hon små sysslor som byborna behöver hjälp med. Till en början är det glada dagar i Dogville och Grace har höjt stämningen bland invånarna, men efter ett tag börjar byn utnyttja Grace på ett mer och mer obehagligt sätt.

Tyvärr! Jag och Lars von Trier går inte riktigt ihop. Det är tydligen bara så. Jag såg och gillade TV-serien Riket när den gick, men tyckte väl inte det var det bästa jag sett. Idioterna har jag inte vågat se. Breaking the Waves och Dancer in the Dark är starka, men jag vet inte, det finns nåt konstlat över filmerna. Likadant är det med Dogville. Jag hatar den inte, men blir inte heller helt gripen av den. Karaktärerna känns inte verkliga, det är något med dialogen som känns fel. Sen tyckte jag den innehöll en krystad och konstig filosofisk diskussion (både i form av dialogen och en berättarröst) om Toms författarambitioner, förmågan att acceptera gåvor, arrogans och annat. Den fördes ovanför mitt huvud kändes det som.

Jag stördes inte av den sparsamma scenografin och hela den biten. Inte heller att den är tre timmar lång, vilket tyder på att jag ändå tyckte att den var rätt så bra kan man tycka. Jag tyckte James Caan var bra, även om han bara hade en liten cameo mot slutet. Kidman & Co var väl ok, men jag vet inte. Det kändes som de spelade rollen mer än att de var sin roll. Jag gillade eftertexterna med starka bilder på baksidan av USA till David Bowies Young Americans.

Jag hade väntat mig mer, men det är en film som man definitivt ska se om man är filmälskare. Det är en upplevelse, men den passade inte mig helt.