Dheepan (2015)

Jacques Audiard kan nog vara lite av favoritregissör för mig. Sen tidigare har jag sett hans Mitt hjärtas förlorade slag och En profet och gillat bägge skarpt. De rouille et d’os har jag inte kommit mig för att se än. Efter att ha sett Blackfish så lockar den ännu mindre…

Dheepan känns som en film gjord för biografen Zita (Folkets Bio) i Stockholm. Det är en ”viktig” film. Den handlar om flyktingar som kommer till Frankrike och får problem med att integreras i samhället. Eller ja, de integreras nog ganska bra i samhället. Frågan är dock: vilket samhälle? I Dheepan hamnar flyktingarna ute i en Paris-förort med de problem med kriminalitet som finns där. Ur askan i elden liksom.

Under Malmö Filmdagar, där jag såg Dheepan, visades även No Escape där en amerikansk familj hamnar i trubbel i ett okänt asiatiskt land. Rebeller tar över makten och familjen tvingas fly för livet. Jag såg inte, och har inte sett, No Escape själv men just familjens roll har jag hört mina filmspanarkompisar Fripps filmrevyer-Henke och Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia diskutera (läs: vara oense om) en hel del.

Även i Dheepan spelar familjen en stor roll, fast på ett ännu mer akut sätt. Filmen inleds på Sri Lanka där kriget mellan de tamilska tigrarna och det lankesiska styret precis tagit slut. Den tamilska sidan har förlorat och tamilerna samlas ihop i flyktingläger. För att kunna ta sig till Frankrike och där få asyl paras en man ihop med en kvinna och en nioårig flicka. Ingen av de tre har träffat varandra förut men nu ska de låtsas vara en familj.

De kommer till Paris. Hur länge ska de låtsas? De bor alla tre i en lägenhet, mannen får jobb som vaktmästare, flickan börjar gå i skolan. Ja, de kanske är en riktig familj trots allt? Kvinnan har släkt i England och vill egentligen dit, men hon vill varken ta med sig flickan eller mannen, i alla fall inte till en början. Mannen vill inte att hon åker iväg ensam, vad händer då med deras asyl? Bluffen kommer ju att avslöjas.

Ja, det var en intressant film det här. En sak jag tänkte på var hur typiskt det är att barnet i familjen är den som är bäst på att anpassa sig till en ny situation. Den nioåriga flickan är den som lär sig franska snabbast och får fungera som tolk åt sin ”mamma” och ”pappa”.

Dheepan är även vacker film. Audiard är duktig på att fånga det fina i det fula. Det finns ett poetiskt element här som jag gillar. Då och då återkommer scener där vi får se en djungel som måste vara en sorts flashbackscener från Sri Lanka? Nånting skymtar bakom lövens träd. Efter ett tag ser jag att det är en elefant som i slowmotion rör sig där bakom. Jag gillade den här sekvensen mycket även om jag inte förstod vad den skulle symbolisera. Var det bilder från en svunnen lyckligare tid eller var det ett monster av våld som hotade att komma fram igen?

Ja, våld var det, ja. I slutet av filmen så bjuds vi på en otroligt intensiv våldssekvens. Här satt jag som på nålar och jag drog paralleller till en film som Taxi Driver där Robert De Niros Travis Bickle gör upp i den under världen. Så här i efterhand kändes det nästan som en drömsekvens.

Apropå drömsekvenser så undrar jag om inte den allra sista scenen i filmen egentligen aldrig hände utan att var en sorts fantasiepilog som regissören satte dit som ett sätt att visa hur bra integration av flyktingar faktiskt kan fungera. Vad tror nån annan som har sett filmen?

Jag delar ut fyra familjer av fem möjliga till Dheepan.

Dheepan har premiär nu på fredag (faktiskt inte på Zita) och jag såg den alltså under Malmö Filmdagar. Det var bara jag och Sofia som valde just denna film och här hittar ni hennes recension.