The Substance (2024)

12 juni, 2025 4 kommentarer

The Substance är filmen som skulle ha gett Demi Moore en Oscar tycker många. Nu blev det inte så eftersom Mikey Madison i Anora fick den istället. Och ja, det är väl talande att den nya unga stjärnan hyllas istället för den bedagade veteranen. Spiken i kistan!

I The Substance är det Margaret Qualley som spelar den nya unga stjärnan som tar över efter Demi Moores Elisabeth Sparkle (härligt namn) som aerobics-stjärna på tv. Kniiiip. Ja, eller, Sue som hon kallar sig är en sorts yngre version av Sparkle själv som föds från hennes egen rygg med hjälp av ett mystisk olagligt ”läkemedel” kallat The Substance.

Det hela inleds lovande. Fotot är utstuderat. Filmen gör val hela tiden vad gäller bilder, musik, ljud, estetik. Allt är kliniskt och iskallt samtidigt som det visuellt ändå poppar med skarpa färger. Pop! Och Demi är verkligen helt rätt castad.

Det är body horror (att tappa tänder, vilken mardröm!) och tankarna går förstås till en sån som David Cronenberg. Eller The Neon Demon. Det handlar om rädsla för att bli gammal, att inte duga eller räcka till. Inte nåt nytt här under solen om man ska vara ärlig. Och här görs det övertydligt. För övertydligt. Dennis Quaid spelar ett praktäckel och filmen håller inte igen när det gäller att göra det (över)tydligt.

Jag inser efter ett tag att det här nog är en satir. Ungefär som Barbie, Don’t Look Up eller Mickey 17. Jag inser också att satir är en svår genre och nog inte min favoritgenre men det beror nog på att det just är en svår genre att få till bra. Peka på nåt galet i samhället men vrid upp det tre varv till. Hmm, dörrarna slås inte in öppna. Det finns inte ens några dörrar.

Nej, jag tappar intresset efter kanske halva filmen. Det blir enformigt och upprepande. Och när ”Elefantmannen” dyker upp och visar sitt fula tryne och blodar ner allt och alla från scenen så checkade jag ut. Det förekom dock en ganska snygg referens till RoboCop, och även en homage till The Shining. Men gör det filmen bättre egentligen?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Body Horror, Drama, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , ,

Margin Call

13 september, 2012 2 kommentarer

Titel: Margin Call
Regi: J.C. Chandor
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Margin Call är en företagsthriller om den ekonomiska bubblan som sprack för några år sen. Den utspelas på ett icke namngivet företag som får representera nån av de investmentbanker, kanske främst Lehman Brothers, som fick stooooora problem när allt kom kraschande ner. Mellanchefen Eric (Stanley Tucci) är en av många som med omedelbar verkan får lämna firman under en massuppsägning. Innan han går lämnar han över ett usb-minne till unge Peter (Zachary Quinto), som så att säga jobbar på golvet med att köpa och sälja, med uppmaningen ”var försiktig!”. Peter jobbar med innehållet på stickan under kvällen och upptäcker oroväckande saker varefter skiten träffar luftkonditioneringen.

Filmen har en kall obehaglig stämning över sig. Den påminner om en film som Up in the Air, fast utan humorn. Speciellt så i början när en mindre armé med uppsägningskonsulter vandrar in på kontoret med sina listor, letar upp de utvalda ”medarbetarna”, avbryter dem i deras arbete med ”Jag är ledsen men vi behöver prata med dig”. Den repliken vill man iiiiinte höra.

Hmm, hur ska jag nu säga det här utan att säga det. Jag ska inte säga att jag känner igen mig, men miljöerna som filmen utspelar sig i och ämnena som den tar upp påminner mig indirekt om hur det ibland är på mitt eget jobb.

Filmen dryper av cynism och girighet. Vissa är värre än andra. Vissa döljer att de egentligen är rädda och undrar vad som pågår. Vissa vet att vad som än händer så är de en av de stora grabbarna och de kommer att klara sig. Vissa försöker klura vad de ska göra för att klara sig men i slutändan är det för sent, de är redan rökta.

Åh, jag gillar det här. Den påminner en del om både Michael Clayton och Moneyball. Dessa filmer utspelar sig i världar som jag inte har koll på men det blir ändå fruktansvärt intressant och spännande. Dialogen är tät, skådisarna briljerar. Jeremy Irons gör sin VD på ett kyligt sätt. I slutet av filmen håller han ett tal för sin medarbetare Sam (Kevin Spacey). Det är människans natur att agera som man gör. Det går inte att göra nåt åt. Vissa vinner, vissa förlorar. Så här har det alltid fungerat ända sen människan uppfann pengar, och så kommer det fortsätta fungera, det är varken fel, omoraliskt eller farligt.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,