Ran

Titel: Ran
Regi: Akira Kurosawa
År: 1985
IMDb | Filmtipset

Det här blir den sista Kurosawa-rullen som jag skriver om på ett tag. Av de filmer som Rörliga bilder har avhandlat under mars månad (dvs alla Kurosawas filmer!) så känner jag att jag vill kolla in Kagemusha men det får bli senare. Om just Ran tyckte Sofia bra, mycket bra.

Ran bygger på Shakespeares tragedi King Lear och handlar alltså om en härskare som på ålderns höst tänker sig att lämna ifrån sig makten och låta sina tre söner ta över och dela upp riket mellan sig. De två äldsta av sönerna tycker det är en bra idé, medan den yngsta förbannar det hela och blir avvisad av sin far. I efterhand visar det sig att den yngsta sonen kanske hade rätt ändå. Det går nämligen inte riktigt som den gamle härskaren tänkt (eller snarare inte alls!).

Ran påminde en hel del om en tidigare Kurosawa-film, nämligen Blodets tron (1957). Och det kanske inte är så konstigt eftersom även den bygger på ett Shakespeare-stycke (Macbeth). Liksom i den så domineras Ran av avundsjuka, paranoia, maktbegär och intriger. Liksom i den så finns det en intrigerande och väldigt läskig kvinna bakom det som sker. Fotot i Ran är mycket bra och det känns väldigt bra att den är i färg. Samurajerna (och kvinnorna) med sina sina vackra kläder är gjorda för färg. Verkligen bra att Kurosawa fick göra några färgfilmer på slutet (även Dodes’ka-den utnyttjar färgerna bra).

Det vilar en ödesmättad, lite otäck stämning över Ran och man känner på sig att det inte kommer att gå bra. Filmen innehåller också en hel del stora stridsscener med hästar och stora arméer. Bl a en uppmärksammad sekvens när man får se grymheter under en batalj med ett stycke klassisk musik som enda ackompanjemang. Effektfullt.