Då har jag efter lite letande först fått tag på, sett och nu till slut skrivit om den sista delen i Marie Nyreröds samtalsfilmer om och med Ingmar Bergman. Jag har ju tidigare skrivit om del ett (om filmen) och del två (om teater och tv). I den här delen, som kallas Bergman och Fårö, berättar Bergman bl a om sin barndom, olika episoder i sitt liv, sina dämoner och om Fårö och huset som han lät bygga där.

Det är intressant som vanligt, det går inte att komma ifrån. Bergman är fortfarande fascinerande att lyssna på. Han har fortfarande ett sätt att dra in både intervjuaren och tittaren. Han vet att intervjun är en show.

Vi får reda på några detaljer som man kan koppla till t ex olika filmer. T ex blev Bergman som liten instängd i ett bårhus/gravkapell. Där inne låg en död kvinna. Ögonen hade inte stängts ordentligt och Bergman kände hur den döda kvinnan tittade på honom. Bergman beskriver det som en fasansfull upplevelse. Ni som har sett Persona vet att det finns en scen i början som mycket väl kan ha inspirerats av denna händelse.

Betydligt trevligare tyckte Bergman det var i sin mormors stora våning i Uppsala där han spenderade många och långa stunder. Det var en stor mysig hemlighetsfull men trygg våning som finns återgiven i Fanny och Alexander.

Angående religion anser Bergman att man inte ska tala om Gud utan om det heliga i människan. Något så magiskt som Gud är möjligen förbehållet poeter, profeter, helgon och inte minst musiker att ägna sig åt. Musik är något magiskt anser Bergman. Var kommer den ifrån?

Som avslutning redovisar Bergman sina dämoner:

Katastrofdämonen
Rädslans dämon
Yrkesdämonen
Raseridämonen
Kontrolldämonen
Pedanteri-, punktlighets-, ordningsdämonerna
Lättjans dämon
Långsinta dämonen 

Apropå Fanny och Alexander: klicka på den här YouTube-länken för en sjukt bra scen där Jarl Kulle, Börje Ahlstedt och Jan Malmsjö fullständigt glänser och den dialog vi får ta del av är bland det roligaste och mest välskrivna jag upplevt på svenska. 

Gustav Adolf Ekdahl (Jarl Kulle): Tänk att en människa som jag, på nära 100 kilo med fullt utvuxet skägg och förstånd: ska behöva sitta på denna löjliga obekväma stol och höra på denna fullfjädrade hycklare. ”Brustenheten i vårt liv”, kyss mig där ryggen byter namn. Nu håller du käften, Carl. Du håller käft, när jag talar om för den här disparata själsmasturbatören vad jag har i bakfickan. Hör nu på!