Invasion of the Body Snatchers (1978)

16 juli, 2011 16 kommentarer


Titel: Invasion of the Body Snatchers (Världsrymden anfaller)
Regi: Philip Kaufman
År: 1978
IMDb | Filmtipset

Den här rullen är en ny version av sf-romanen The Body Snatchers av Jack Finney. Den första versionen gjordes 1956 och hade en bra Kevin McCarthy i huvudrollen och min recension av den hittas här. McCarthy dyker roligt nog upp här igen i en liten cameo som en panikgalning som skriker om att ”De kommer, de kommer!”. Well, det visar sig ju att han inte var speciellt galen.

Huvudpersoner är Matthew (Donald Sutherland) och Elizabeth (Brooke Adams) som båda jobbar på San Franciscos Hälsovårdsmyndighet. Och, japp, de får ett allvarlig hälsoproblem på halsen, nåt betydligt värre än råttlort i fonden på en restaurang. Den som först märker att nåt är fel är Elizabeth vars slöfock till man plötsligt ska på ett möte istället för att se på slutspelet i NBA. Japp, nåt är definitivt fel. Elizabeth är inte ensam. Fler och fler påstår att de inte känner sin man eller fru, att det i själva verket inte är samma person.

Bitvis infinner sig en viss b-känsla, främst i vissa av skräckscenerna, men det är en charmig sådan. Den utsatta känslan när man inte vet vem man kan lite på får man till ganska bra. Främst i inledningen har man använt sig av konstnärligt foto och udda musik för att få fram paranoia-känslan. Stadens människor ersätts gradvis av kopior som är känslolösa överlevnadsmaskiner. Det var kul att se Leonard Nemoy som torr psykolog. Och så Jeff Goldblum, ung och väldigt smal, som snackig författare. Jag gillade även Veronica Cartwright som ju även dök upp i Alien året efter. Hon har ett nästan jobbigt sätt att spela rädd och panikslagen. Alien har ju för övrigt samma tema, en utomjordisk varelse utan känslor som helt är inriktad på att överleva.

Man har inte grävt så djupt i det här med hur det är att förlora sina nära och kära men ändå på ett sätt ha dem kvar. Här kan man dra paralleller till Stephen Kings Jurtjyrkogården eller John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda. Filmen är mer en ren skräckthriller. Stämningen påminner även ibland om Soylent Green där det istället för Sutherland var Charlton Heston som sprang omkring och gömde sig och samtidigt upptäckte märkliga fabriker.

3/5

PS. Apropå Veronica Cartwright och det där med att spela rädd på ett jobbigt sätt så finns det en kvinnlig skådis som excellerar i den konsten i en viss film: Shelley Duvall i The Shining. Men kan du lugna ner dig människa, ja jag vet att du har en galen Jack Nicholson efter dig men… snälla. 😉

PPS. Det finns förresten ytterligare två remakes på den här historien: Body Snatchers (1993) och The Invasion (2007). Bli inte förvånad om det dyker upp recensioner av dessa också.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Brood

13 juli, 2011 6 kommentarer

Obs! Om ni inte gillar spoilers av nåt slag ska ni nog inte läsa PS:et efter recensionen.

Av nån anledning hade jag fått för mig att det skulle vara en ren b-film. Det visade sig att The Brood var oväntat välgjord. Själva historien är väl lite väl vrickad, à la tidig Cronenberg, och hänger kanske inte riktigt ihop i slutändan. Huvudpersoner är Frank (Art Hindle), hans fru Nola (Samantha Eggar) och terapeuten Raglan (Oliver Reed). Nola behandlas på anstalten Summerfree av Raglan som använder väääldigt märkliga metoder. Efter att Frank och Nolas dotter besökt Nola på Summerfree upptäcker Frank att dottern misshandlats och försöker ta reda på vad som har hänt.

Filmen innehåller en av de bästa mördarfigurer som jag har sett. Riktigt nasty är de, de små filurerna. Oliver Reed är riktigt bra som terapeuten. Och Cronenberg känner man igen då det förekommer en del människokroppsäckel.

Jag älskar miljöerna i filmen. Scenografin är stilren med härliga färger, möbler och kläder. 70-talskänslan är snygg. Fotot är klockrent. Tillsammans med riktigt bra musik av Howard Shore skapas en bra stämning. Musiken får till spänning utan att vara överdriven. Hela filmen har faktiskt en lite obehaglig stämning, en känsla av att nånting är väldigt fel. Dessutom slipper vi de standardmässiga hoppscenerna. Däremot hoppar jag till rejält en gång just pga av stämningen:

<spoiler>När Frank mot slutet av filmen öppnar dörren och tittar efter om nån är där ute eftersom han har hört ett ljud och en patient från Summerfree (Mike från inledningsscenen) plötsligt dyker in i bild från höger.</spoiler>

Om jag minns rätt så är hela den scenen utan musik. Istället förlitar man sig på den tidigare uppbyggda stämningen och kameraarbetet under scenens gång. Och i själva verket är det frånvaron av musiken som gör att man sitter spänd.

Medan jag såg filmen förstod jag inte riktigt varför Raglan egentligen gjorde det han gjorde. Lite reflektioner och läsning på nätet gjorde dock att jag fick ihop historien. Raglans metod går ut på att hans patienter kan frigöra sig från sina problem (ångest, ilska, rädslor mm) genom att dessa via en märklig vetenskap manifesterar sig i form av fysiska missbildningar på patientens kroppp. Ja, haha, typiskt Cronenberg. Problemet är att i fallet Nola <spoiler>så skapas små muterade människor som via Nolas psyke mördar de personer hon hyser agg mot.</spoiler> Hehe, ja, verkligen helt vrickat. Nära fyran.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Medan jag såg filmen kom jag att tänka på Aphex Twins låt Come To Daddy med tillhörande bilder och världens läskigaste video. Det var nåt med de läbbiga muterade dvärgbarnen i The Brood, alla lika till utseendet och klädda på samma sätt, som gav samma typ av obehagskänslor av att nåt bara är fel.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Musik, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , ,