The Texas Chain Saw Massacre (1974)

The Texas Chain Saw Massacre, mer känd i Sverige som Motorsågsmassakern, visade sig bli (ytterligare) en skräckklassiker som inte gick hem hos mig.

Det fanns ändå en del saker jag uppskattade. Leatherface själv var en obehaglig figur. Plötsligt dyker han upp som en omutlig mördarmaskin. Han är metodisk, rakt upp och ner, och behandlar sina offer som vore de djur som ska slaktas.

Fotot, magic hour-fotot, var överraskande fint och gav en känsla av en äkta film. Man har även använt en del halvroliga kameravinklar när man t ex filmar underifrån. Musik och ljudspår funkade bra i mina öron.

Inledningen använde ett grepp som förde mina tankar till en found footage-film som The Blair Witch Project. En berättarröst konstaterar att det handlar om verkliga händelser. Jag undrar om det var ett tidigt försök till nån sorts variant av found footage?

Jaha, det verkar ju som att jag nästan gillar filmen? Men, nej, jag gillar den inte. Skådisarna är nämligen usla, genomusla. Speciellt gäller det Paul A Partain som spelar Franklin som sitter i rullstol. Eller det är möjligt att han spelar bra men att jag fullkomligt hatade hans rollfigur. Ibland är det ju svårt att skilja på det där. Även resten av skådisarna är usla. För mig gör det tyvärr att filmen faller tokplatt.

Trots att miljöerna var white trash-rysliga (lite True Detective säsong 1-vibbar kanske) och Leatherface till en början var otäck så blev det ändå till slut fånigt när han sprang omkring med sin motorsåg och jagade skrikande tjejer. Bitvis gjorde även våldet, framförallt mot kvinnorna, att jag kände en känsla av äckel, och jag vet inte om det var rätt form av äckel.

Slutsatsen är att jag gillade Leaterface men hatade alla andra. Äcklad.