Ikiru

16 mars, 2012 4 kommentarer


Titel: Ikiru (Att leva)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1952
IMDb | Filmtipset

Dags för Kurosawas — i mina ögon — första toppfilm. Omdömet nedan är inte speciellt innehållsrikt men jag minns att jag blev riktigt gripen av filmen. Det är en enkel men kraftfull film som jag rekommenderar skarpt. Läs Sofias utmärkta hyllningsrecension för en betydligt fylligare text.

Takashi Shimura spelar byråkraten Watanabe som går till en läkare för sina magproblem. Det visar sig vara cancer och Watanabe har högst ett halvår kvar att leva. Han går igenom en kris (inte så konstigt!) och ångrar saker han inte gjort i sitt liv. Han försöker glömma genom att ha roligt och dricka eller ”stöta” på en ung kvinnlig kollega. Han har även problem med relationen till sin son. Watanabe försöker helt enkelt hitta nån mening med sitt liv, jobb och sina sista dagar. Takashi Shimura som blivit lite (mycket!) av en favorit gör en helt annan roll än i t ex Revolvern eller De sju samurajerna där han spelar cool kriminalinspektör respektive en cool samuraj. Ämnena i Ikiru är aktuella även idag; jobb, fritid, vad är viktigt i livet, ska man åstadkomma nåt eller bara flyta med. Betyget kan inte bli annat än en fyra.

4/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Rashômon

15 mars, 2012 10 kommentarer


Titel: Rashômon (Demonernas port)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1950
IMDb | Filmtipset

Då var turen kommen till ”mästerverket” Rashômon. Sofia ger filmen en stark fyra. Själv tycker jag det finns senare filmer av Kurosawa som är betydligt bättre.

Som vanligt spelar Kurosawa-kompanjonen Toshirô Mifune en av huvudrollerna (de gjorde 16! filmer tillsammans). Här gestaltar Mifune en bandit som våldtar en kvinna samtidigt som hennes man, fastbunden bredvid, tvingas se på. Senare hittar en skogshuggare mannen mördad. Vad som egentligen har hänt är oklart. Vi får se fyra versioner av det hela: banditens, kvinnans, den mördade mannens (via ett medium) och slutligen skogshuggarens version. Vilken är den sanna? När en händelse visas i en tillbakablick och vi som publik ser det hända så antar man att det man ser verkligen är det som har hänt. På sin tid var det förmodligen unikt att berätta på det här sättet och även idag är det ett annorlunda grepp som vi känner igen det från bl a De misstänkta och Hero.

Om man sett en del japanska filmer är en av sakerna man lägger märke till att skådisarna ofta, vad jag skulle säga, spelar över en hel del. Speciellt gäller detta Mifune som i Rashômon hoppar, frustar och skrattar som den värsta vettvilling. I Revolvern (1949) var han dock lite nedtonad, för att i De sju samurajerna (1954) återigen vara en sorts pajas. Jag vet att det finns en japansk/asiatisk skådespelartradition när det gäller det här sättet att spela. Alla känslor överdrivs nåt oerhört. Om det även har att göra med hur japaner är i verkliga livet vet jag inte riktigt, men jag tycker mig minnas en japansk företagsledare för en tid sen som på en presskonferens grät, bad om ursäkt, och tog på sig skulden för att nåt hade gått dåligt. Ett sorts skådespel. Nån som kan mer om asiatisk/japansk film får gärna bidra med åsikter här.

Hur som helst, när det gäller Rashômon så kände jag att överspelet ibland fick mig att inte riktigt ta filmen på allvar. Det är en välgjord film med ett annorlunda upplägg, lagom spännande men precis som när det gäller De sju samurajerna så får jag aldrig den där wow-känsla. När man läser andra recensioner som hyllar filmen så känns det som om man missat nåt och man vill ge högre betyg men i slutändan kanske det är så att Kurosawa helt enkelt inte är min påse (än så länge i alla fall, efter tre filmer). Jag tyckte nog Revolvern faktiskt var lite bättre, i alla fall mer spännande.

3/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Revolvern

14 mars, 2012 15 kommentarer


Titel: Revolvern (Nora inu)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1949
IMDb | Filmtipset

Jag fortsätter att skugga Rörliga bilder och tryckta ords Kurosawa-tema. Revolvern var den andra Kurosawa-filmen jag såg efter De sju samurajerna. En lustig detalj är att IMDb listar Revolvern som en film noir.

Filmen handlar om den unge polismannen Murakami som på en trång buss råkar ut för en ficktjuv och blir av med sin pistol. Han skäms oerhört pga detta och försöker göra allt för att hitta sitt skjutvapen. Omgivningen tycker att han i viss mån överreagerar men när Murakamis pistol senare används i två rån, varav ett med dödlig utgång, så blir det plötsligt allvar. Den oerfarne Murakami paras ihop med den äldre och luttrade kriminalinspektör Sato för att försöka hitta mördaren och inte minst pistolen.

Murakami spelas övertygande av Toshiro Mifune som varit med i många Kurosawa-filmer, bl a De sju samurajerna. Även Takashi Shimura är skön som den lugne Sato.

Filmen är lite seg till en början tyckte jag men den blir bättre efter hand och slutet är spännande. Den är egentligen inte speciell. Det handlar om en helt ok polisdeckare med många element som man känner igen från modernare filmer. Murakamis naiva och envisa attityd är smått lustig och jag tycker mig känna igen den från andra asiatiska filmer, bl a Zhang Yimous Vikarien. Betyget till Revolvern blir en trea.

3/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Film noir, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Männen som trampade på tigerns svans

13 mars, 2012 2 kommentarer


Titel: Männen som trampade på tigerns svans (Tora no o wo fumu otokotachi)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1945
IMDb | Filmtipset

Med anledning av att Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord kör Kurosawa-tema under mars månad så postar jag några ”skuggrecensioner” av de filmer jag har sett. Första filmen visade sig bli en kort film med en lång titel.

Männen som trampade på tigerns svans är en av Kurosawas tidigaste filmer som gjordes mitt under under slutskedet av andra världskriget. Den bygger på gamla japanska teaterpjäser. Ni som kan allt om Japan vet säkert allt men ni andra kan läsa mer om de olika formerna av klassisk japansk teater (Noh, Bunraku och Kabuki) här om ni har lust. Filmens handlingen är ganska enkel: Yoshitsune, en framgångsrik general är på flykt undan sin bror som kontrollerar regionen. Med sig har han sina livvakter och alla är utklädda till munkar för att lura personalen vid gränskontrollen som de måste passera. I släptåg får de också en pajasaktig bärare.

Den japanska regeringen hade tydligen bett Kurosawa att göra den här filmen som, som sagt, byggde på en välkänd och populär Kabukipjäs. Den skulle hylla feodala ideal och lydnad mot överordnad. Kurosawa gjorde som han blev tillsagd men gjorde en del ändringar, bl a lade han till den där pajasen som spelade en bärare, vilket enligt regeringen förlöjligade det hela och de ansåg att det var ett hån. Man förbjöd därför filmen. När amerikanarna hade intagit Japan förbjöd den amerikanska armén i sin tur filmen. Man gillade inte feodalismen i historien och tyckte den stod i strid med sina egna demokratiska idéer. Ja, ja, ur vilken synvinkel man än ser så är censur alltid fel… Filmen fick slutligen japansk premiär 1952.

Det var rätt kul att se en så här tidig Kurosawafilm. En av skådisarna är Takashi Shimura som ju förekommer i mängder av Kurosawas senare filmer (bl a De sju samurajerna). Bäst i den här filmen var dock chefslivvakten Benkei (Denjirô Ôkôchi) som är smart och stenhård. Bäraren är en pajasfigur som ska vara rolig. Bitvis är han faktiskt det också men det blev lite för mycket ibland. Han spelades tydligen av en Japans främsta komiker vid den här den tiden vid namn Kenichi Enomoto. Lite halvspännande är det om sällskapet ska klara sig förbi gränsposten eller ej. Titeln på filmen syftar på att de var tvungna att smyga försiktigt och inte trampa på tigerns svans. Jag tycker det låter som ett gammalt japanskt talesätt. Det känns så.

Kurosawa brukar ju vara känd för att göra långa filmer (De sju samurajerna och Rödskägg är riktigt långa) men den här är bara 51 (eller 59) minuter och betyget blir en svag trea, inte för att det är en kort långfilm utan för att den inte var bättre än så.

3-/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Nyare inlägg →