I’m Still Here (2024)

I’m Still Here är en typ av film som det finns en del av. Filmer som utspelar sig i en diktatur och där personer som regimen anser vara ett hot försvinner spårlöst. Jag kommer att tänka på t ex Costa-Gavras Missing, filmfestivalfilmen Buenos Aires 1977 och Steve Coogan-rullen The Penguin Lessons. I de filmerna handlar det om Chile och Argentina. I I’m Still Here är det Brasilien i början av 70-talet som är i fokus.

Familjen Paiva lever ett till synes lyckligt liv men militärhelikoptrar som flyger över badstranden skvallrar om att Brasilien styrs med järnhand av en militärdiktatur. Rubens (Selton Mello), pappan i familjen, jobbar i hemlighet i en motståndsrörelse men utan att resten av familjen vet om det. Fast mamma Eunice (Fernanda Torres) och de vuxnare barnen anar nog att nåt pågår.

En dag knackar militären på dörren och arresterar Rubens och tar med honom och han kommer inte tillbaka. Var det sista gången familjen såg honom? Ja, det är det filmen handlar och hur man hanterar det faktum att Rubens är spårlöst försvunnen och man vet inte vad som har hänt. När ska man gå vidare? Ska/kan man gå vidare innan man vet vad som har hänt?

En sak filmen lyckas klockrent med är att återskapa miljöerna och tidsandan i ett brasilianskt 70-tal. Nej, jag var inte där då men känslan jag får säger att det är autentiskt. Kommer ni t ex ihåg när man inte hade resväskor med rullhjul. När man var tvungen att bära väskan i ett handtag. Viss utveckling är bra utveckling.

Man lyckas även få till skildringen av familjen Paiva. De bor i ett fint hus nära stranden och huset är som en karaktär i filmen. Kultur är viktigt. Det läses böcker och det lyssnas på LP-skivor (John Lennon och King Crimson bl a). Samspelet mellan de olika familjemedlemmarna känns äkta. De yngre barnen får inte misstänka att det är nåt som är fel, att pappan verkligen är försvunnen. Mamman och de äldre barnen får ta det på sig. Det finns nåt rörande kring detta.

Gjorde Rubens rätt som inte berättade för Eunice vad han pysslade med? Ja, det är väl också en fråga som filmen brottas med. Det är väl det klassiska: om du inte vet nåt så kan du heller inte avslöja nåt i ett förhör.

I filmens avslutande delar så hoppar vi framåt i tiden till 1996 respektive 2014 och vi får ta del av efterspelet av alltihop. Då insåg jag även att I’m Still Here är en BOATS (vilket jag inte alls hade koll på) och är baserad på en bok skriven av ett av barnen, den enda sonen Marcelo Rubens Paiva. Jag vet inte om den här avslutningen riktigt funkade. Det var lite som att filmen rann ut i sanden när vi lämnade det mustiga 70-talet och hamnade i ett lite mer färglöst 90-tal.

Jo, just det, en sak till som rörde mig var det här med att lämna ett gammalt barndomshem. Det är en märklig och inte helt okomplicerad upplevelse som man (läs: jag) inte riktigt kommer över.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep