A Single Man (2009)

På måndag publicerar jag min recension av Tom Fords senaste film Nocturnal Animals. Men först blir det en preblogg-text om Fords debutfilm A Single Man, som väl gav Colin Firth en Oscar… snominering. Texten skrevs i maj 2010.

A Single Man är en väldigt elegant film, och konstigt vore väl annars eftersom filmens regissör, Tom Ford, är en hyllad modeskapare. Allt genomsyras av en smart snygg känsla men min slutkänsla är att filmen är i blekaste laget. Oscarsnominerade Colin Firth är riktigt bra. Han känns helt annorlunda jämfört med andra roller jag har sett honom i. Nu kan jag i och för sig bara påminna mig om att jag har sett honom i Bridget Jones’s Diary. Jag gillar Firths ansiktsuttryck i A Single Man. Han har liksom gett upp men tar det ändå med ro. Men det är klart, ibland är han mest ledsen.

Julianne Moore, som spelar Firths bästa vän i filmen, har ett sätt att ibland bli helt hysterisk. Det finns en scen i Magnolia där hon blir på det sättet i en drugstore när hon ska köpa medicin. Det fanns tendenser till det även här. Jag vet aldrig riktigt om jag tycker hon går över gränsen. Här gjorde hon det nog inte.

Kläder, bilar, arkitektur, valet av skådisar, allt är perfekt designat i den här filmen, men slutintrycket är ändå lite ljummet. För perfekt?

Slutligen: trots att A Single Man som film betraktat är en bra film så föredrar jag ändå trailern. En bra trailer för en gångs skull, inte en sån där jobbig minifilm som berättar för mycket. Istället har man kokat ner filmen och fått fram essensen ur den (om man bortser från de fåniga recensionscitaten om skådisarnas eventuella Oscarschanser förstås).