1900 (1976)

På onsdag publicerar jag och några andra filmbloggare våra topplistor över 1976 års bästa filmer. Av den anledningen har jag grävt några gamla preblogg-texter om filmer från just ’76. Kanske kommer de med på min lista, kanske inte. Texterna poppar upp från och med nu fram till onsdagen. Idag handlar det om Bernardo Bertoluccis mastodontfilm 1900 (Novecento). Texten skrevs i februari 2007.

För ett tag sen ägnade jag en helg åt att titta på Bernardo Bertoluccis epos där Italiens 1900-talshistoria, från sekelskiftet och fram till andra världskrigets slut, skildras ur Alfredos (Robert De Niro) och Olmos (Gérard Depardieu) ögon. SVT visade denna mastodontrulle oklippt i sin helhet (5 tim 18 min) uppdelad på två delar. Tack för det, SVT.

När jag väl kom över den första tröskeln som brukar finnas när man ser en så här lång och, som jag trodde, tung film sögs jag in i filmens berättelse ganska så ordentligt. Att det tog ett tag kan ha berott på att jag inte riktigt visste vad det var för typ av film, vad den gick ut på, vad den handlade om helt enkelt. Och som vanligt i italienska filmer så är ju rösterna inspelade i efterhand och även av helt andra skådisar i många fall (en del roller görs ju av ”Hollywood-skådisar”). Den här dubbningen störde kanske en aning i början men när jag väl vant mig var det ok. Att man är tvungen att läsa textremsan ordentligt (om man inte kan italienska vill säga) gör ju också att de totalt felsynkade munrörelserna inte blir lika tydliga.

Så, vad handlade filmen om? Jo, jag skulle säga att det i slutändan är Bertoluccis hyllning till den italienska arbetarrörelsen under början av 1900-talet och dess kamp mot den italienska fascismen. Det är samtidigt historien om godsägarsonen Alfredo (De Niro) och bondesonen och oäktingen Olmo (Depardieu) som föds på samma dag år 1900. De växer upp tillsammans på samma gård och Olmo blir en av de som kämpar för arbetarnas rättigheter medan Alfredo på ett sätt står på andra sidan. Han sympatiserar väl inte direkt med fascisterna men han tar inte heller ställning för de i princip livegna arbetarna. Alfredo känns som en ganska svag figur som inte riktigt vågar ta ställning mot något trots att han vet att det är fel.

Mmm, som sagt, efter en dryg timme så sjönk jag in i berättelsen. Jag insåg att jag gillar den här typen av storslagna filmer som utspelas under lång tid där vi får följa olika personers utveckling och även historiska och politiska skeenden. Till stämningen bidrog även musiken, av Ennio Morricone och Giuseppe Verdi, och ett sanslöst nästan surrealistiskt foto av Vittorio Storaro (som även fotat världens bästa film Apocalypse Now).

Av skådisarna bara måste jag nämna Donald Sutherland som spelar den otäcka – OTÄCKA – fascisten Attila. Visst, det är en karikatyr men Sutherland och hans groteska leende och behandling av en katt glömmer man inte i första taget. Hans fru (eller om det bara var flickvän?) görs till en nästan lika otrevlig figur av Laura Betti. Tillsammans är de i alla fall ett oslagbart par. Det var även kul att se en riktigt bra Burt Lancaster som Alfredos godsägarfarfar samt en ung och snygg Depardieu som Olmo. Depardieus näsa måste ha växt flera kubikcentimeter fram till idag. Åh, jag gillade också Dominique Sanda som Alfredos psykiskt instabila fru: vild och vacker.

Filmen har faktiskt en del roliga inslag och då tänker jag t ex på när De Niro & Co snortar kokain, fotar och dansar balett i början av del två. Mot slutet av filmen så blir det lite för mycket viftande med den röda fanan från Bertoluccis sida. Poängen hade redan nått fram vid det laget men Bertolucci ville verkligen banka in den kändes det som. Jag tycker även den absolut sista scenen var onödig och filmen skulle ha slutat en scen tidigare. Min kommentar: Denna invändning används med tillstånd från Movies – Noir ©. 😉

Betyget blir en svag fyra. Bitvis är det strålande men bitvis är det lite seg, främst i del ett när Alfredo och Olmo fortfarande är barn. Man längtade liksom efter De Niro och Depardieu då. Positivt var att man (läs: jag) slapp italienska mustiga tokigheter à la Fellini.