Norbergfestival 2016

De senaste tre åren har jag och min bror gjort det till en tradition att varje sommar besöka någon form av musikevent i Dalarna (där våra föräldrar har en stuga). För två år sen underhölls vi av Kraftwerks 3D-show i Dalhalla (svårt att toppa). Förra året blev det återigen elektronisk musik i Dalhalla i form av housepartyt Into the Valley.

Jag har inte skrivit om dessa musikaliska läckerheter på bloggen. Jag har liksom känt att jag har fullt upp med att skriva om film. Filmbloggarvännen Henke på Fripps filmrevyer brukar dock då och då nämna att jag borde skriva om annat än film, som t ex konserter jag besöker. Nu får Henke som han vill för här kommer nämligen några rader (och bilder) om årets musikaliska äventyr.

För några dagar sen kom jag hem från Norbergfestival (ja, arrangörerna själva skriver så, alltså varken Norbergfestivalen eller Norberg festival).  Festivalen hålls vid ett nedlagt gruvområde mitt i Norberg och i fokus är den mäktiga betongkolossen Mimerlaven. Laven byggdes 1957 och var i bruk fram till 1981 när en viss Percy Barnevik beslutade att lägga ner all gruvverksamhet i Norberg. Parnevik var vid den här tiden VD för Asea som ägde gruvorna. I anläggningen där festivalen äger rum så förädlade man järnmalm till den råvara som sen användes för att göra järn. Läs mer om det här.

Kvar blev den kyrkoliknande Mimerlaven som ett monument. Istället för att den revs, vilket alla räknande med, så startade den danske festfixaren Michael Christiansen och lokale industriromantikern Dag Celsing 1999 en festival för elektronisk musik med laven som konsertlokal. Hur coolt är inte det?!

Förutom själva laven så finns ytterligare två permanenta scener på området: Kraftwerk i den gamla kraftcentralen och så partytältet 303. I laven bjuds det mestadels på experimentell elektronisk konstmusik (ambient, noise, drone… kärt barn har många namn). Inne i Kraftwerk får man höra lite mer dansanta beats men ändå ganska så out there (8-bit). I 303-tältet är det bl a dubstep och breakcore som gäller. Fast allt flyter väl samman när det gäller alla dessa (o)lika genrer.

****

Av de artister vi såg så var det två framträdanden inne i Mimer som stack ut mest:

Pan Daijing
En kinesisk dansare/dj/performanceartist som bjöd på en helt galen show. Vilken genre? Ja, horror drone skulle jag kalla det. Framträdandet var som en live-version av skräckisen The Ring. Iklädd vit klänning och med svart långt hår klättrade hon runt på alla fyra och hoppade in i betongväggar till toner av hetsig electronica och höga skrik.

Ewa Justka
Polsk elektroniklärare bosatt i London. Åska, blixtar och dunder och en bastrumma som aldrig ville ta slut eller hålla jämn takt. Dessutom höll hon en en annan dag även workshop där man byggde sin egen sequencer med hjälp av frukt och grönsaker.

Hedersomnämnanden:

Erik Enocksson
Stod för en sakral show inne i Mimer. Avslutningen var magisk med bl a inspelad körsång som även visades på projicerat på en duk (oklart om just detta var hans eget verk men jag antar det). Enocksson har, om ni inte visste det, skrivit musik till filmer som Farväl Falkenberg, Man tänker sitt och Apan.

LCC (Las CasiCasiotone)
Två spanjorskor där det främst var sirenljuden som imponerade.

Karabasan Drane
En svensk duo vars konsert vi tyvärr missade större delen av. Vi kom in på slutet, kanske den sista kvarten, men det var übermäktigt då. Evighetselectronica med domedagsstämning.

Christoffer Berg
Tolkade ett verk (Tower of Meaning) av den amerikanske musikern Arthur Russell. Länge var det ganska segt men avslutningen då Berg blåste på med mäktig orgel och bas gav gåshud.

****

Just Mimerlaven i sig var nog festivalens höjdpunkt. Som konsertlokal är den verkligen udda. Det är en övergiven fabriksbyggnad med flera våningsplan, metalltrappor, rostiga rör och annan gammal utrustning för att utvinna järnmalm. Laven är om man ska vara strikt det höga tornet som ni ser i bilden nedan. Sedan har vi en mellanhög byggnad där malmen krossades och sist men inte minst det kvadratiska anrikningsverket och det var där som själva konserterna ägde rum. Där inne råder en märklig stämning. Det är i princip hela tiden halvdunkelt och disigt med dimma från rökmaskiner (vilket gör att det är svårt att fota och få till bra bilder). Ljudet är mäktigt som i en kyrka med en låååång efterklang. Om musikern som uppträder spelar vissa toner med rätt frekvens är det som att hela byggnaden vibrerar.

Så här i efterhand känns det som att festivalen i princip var skräddarsydd för mig. Övergivna gamla gruvmiljöer kombinerat mäktig elektronisk musik. Som en del av festivalen ingick det även en busstur runt i Norberg där den inspirerande och hängivna guiden och ruinromantiker Niklas Ulfvebrand berättade om Norberg, dess byggnader och gruvindustri.

Inne i Mimerlaven hittade man även diverse konstverk på lite olika ställen, bl a en cool persienninstallation (se bild nedan).

Som grädde på moset hittade vi även till Norbergs graffitivägg där det pågick en videoinspelning med hiphop-gruppen Miklo & Tusenfalk samt live graffiti (vilket inte hade nåt alls med festivalen att göra; det bara slumpade sig så).

Festivalrapporten avslutas med några foton och ett litet klagomål.

Mimerlaven från utsidan

Så här mörkt var det oftast inne i Mimer

Ibland var det blått ljussatt

Persiennkonst av Isabella Asp Onsjö

Projektioner på utsidan av Mimer när mörkret inföll

Fabriksruin i industriområdet Spännarhyttan…

…där även graffitiväggen fanns. Här målarmästaren Pasha – The Teacher.

Om jag ska klaga på nåt under festivalen så är det väl att maten inte höll nån vidare kvalitet, om den ens gick att köpa. Tur då att ett gäng nyankomna svenskar ställde upp och gjorde goda falafel!