De 400 slagen

Dags för François Truffauts första rulle. När jag såg den här i mars 2004 var jag inte alls på det klara med vad nouvelle vague var för något och jag hade nog inte sett nån film av Truffaut heller. Förväntningarna var aningen uppskruvade men som så ofta när man ska till att se uppmärksammade, hyllade gamla filmer så…

François Truffauts första långfilm, som tydligen ses som epokgörande när det gäller starten av den s.k. nya franska vågen, handlar om 14-årige Antoine som bor i Paris i en minimal lägenhet med sina föräldrar. Han bryr sig inte speciellt om plugget och hans föräldrar bryr sig inte speciellt om honom. Antoine är mer intresserad av att skolka, tjuvröka och springa på stan. Delvis ska filmen vara självbiografisk har jag förstått.

Jaha, jag hade ganska stora förväntningar på De 400 slagen eftersom jag har hört en hel del om den och den har högt betyg på IMDb (8.2). Förväntningarna uppfylldes inte. Fick ungefär samma känsla som när jag såg några klassiska Fellini-filmer för nåt år sen: ”Jaha, än sen då? Var det inte mer?”. Den var till en början ganska rolig, när den utspelades i skolan. Den drev en del med lärarna som framställdes som karikatyrer. Men bitvis var den faktiskt ganska seg i mitt tycke. Kändes som en film som tidens tand har tuggat på en del. Den var kanske annorlunda, rå och realistisk, på sin tid, men i våra dagar med Larry Clark & Co så är det inget speciellt. Om det var nåt jag gillade så var det faktiskt slutscenerna <spoiler>då Antoine rymmer från ungdomsanstalten och springer till stranden i en lång svepande tagning</spoiler>. Det var en godkänd film men inget som ger gåshud.

En rolig detalj som mina falkögon (i kombination med återspolningsfunktionen på videon) uppfattade var att Antoine och hans kompis vid ett tillfälle på väg ut från en biograf snor en affisch, och inte vilken affisch som helst. Det var en bild på syndiga Harriet Andersson från Ingmar Bergmans Sommaren med Monika.

3-/5

À bout de souffle

För några år sen kollade jag in några franska nya vågen-filmer (främst Godards och Truffauts) för att se om jag greppade vad som var så himla speciellt med dem. De kommande dagarna viger vi alltså åt Nouvelle vague som det ju heter i originalspråk. Först ut är Godards mest kända film (väl?). 

Då har jag sett min första film av nya vågen-regissören Jean-Luc Godard. Det blev hans kanske mest kända film, Till sista andetaget. Det handlar om smågangstern Michel (Jean-Paul Belmondo) som stjäl en bil i Nice, och sen tänker sig att åka med den till Paris för att få pengar för den och samtidigt fråga en ung amerikansk tjej, Patricia, om hon vill haka till Rom. Det går fel ganska snabbt då han skjuter en polis och sen får finna sig i att vara jagad av polisen.

Nu kanske det låter som om det här är en riktig thriller med spänning och polisjakter som huvudingredienser, men så är inte riktigt fallet. Största delen av handlingen består i att Michel snackar och gnabbas med Patricia, stjäl bilar samt ringer telefonsamtal i syfte att få tag på sina pengar. Däremellan hinner Patricia jobba lite som journalist för en tidning. Och allt detta i snygga parismiljöer till ganska cool jazzig musik. Är det bra då? Njae, jag tyckte filmen kändes ganska fånig bitvis. Michel kändes barnslig och inte cool (kan vara meningen, vad vet jag?). Och den epokgörande nya vågen-stilen har man ju sett göras bättre i andra och bättre filmer; filmer som i och för sig kom efteråt men det som avgör är i vilken ordning som jag har sett filmerna.

Jag gillade ändå början av filmen. Då kändes den lekfull och jag gillade vad jag såg. Det här gällde främst scenerna precis efter att Michel har stulit sin bil och åker med bilen på franska landsbygden på väg mot Paris. Michel snackar för sig själv, med oss eller kameran. Han hittar en pistol i handskfacket. Klippningen känns hetsig. Filmen vibrerar. Men när sen Michel anländer till Paris så behövs det nåt mer för att filmen ska fortsätta intressera mig. Och detta ”nåt mer” kommer inte. Miljöerna, kläderna och musiken, det mesta är riktigt skönt och dessutom gillade jag Jean Seberg som spelar Patricia.

Men jag tycker ändå det hela utmynnar i ett jaså. Filmen känns för spretig. Vissa scener är riktigt bra. Bl a när Jean-Pierre Melvilles rollfigur Parvulesco blir intervjuad av bl a Patricia. Här fanns plötsligt nåt som drog in mig i filmen igen. Svårt att säga vad, men känslan var plötsligt där. Tror det kan ha att göra med att jag egentligen inte gillade Belmondo riktigt – eller snararare: jag gillade inte riktigt hans rollfigur. En rollfigur som de flesta verkar betrakta som jordens coolaste. Nja, han kändes lite daterat cool enligt mig. Till sista andetaget är klart intressant, men betyget blir ändå inte mer än precis precis godkänt. En svag trea med andra ord. Ibland lätt och levande, ibland fånig och trög.

Nu så här en tid efter att jag har sett den så inser jag att filmen egentligen är ganska sorglig. Michel vill så gärna vara en cool gangster men är egentligen en ganska tragisk figur.

Ibland kom jag att tänka på en bra mycket bättre film, av John Cassavetes, som kom 1959, nämligen Shadows. Den rekommenderar jag. Den känns mer nya vågen än Till sista andetaget… eller ja, den har i alla fall en del av nya vågen-kännetecknena, och framför allt är den bättre.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Hiroshima mon amour

Titel: Hiroshima mon amour (Hiroshima – min älskade)

Regi: Alain Resnais
År: 1959

En fransk skådespelerska (Emmanuelle Riva) har en 24-timmarsaffär med en japan (Eiji Okada) i Hiroshima. De första 15 minuterna i den här filmen är horribla. Det är pretentiöst dravel i dess värsta betydelse. Höguppläsning av svammelmonolog samtidigt som vi får se bilder av ett atombombsdrabbat Hiroshima. Bilder som i sig är snygga och gripande, men det hjälper inte — alls. Jag tappar fullständigt tron på filmen och befarar att hela filmen ska vara i den här stilen. Efter den första zombie-kvarten blir det lyckligtvis mer film av filmen.

Annars: skådisarna är snygga, båda två. Bilderna är stilrena. Nattbilderna av Hiroshima är fantastiska. Berättandet är klart intressant och filmen är enkelt flytande (efter den första kvarten). Lätt hoppar man mellan de två älskande i Hiroshima och skådespelerskans historia i Frankrike i slutet av kriget. Klippningen och hur det hela berättas känns fräsch och ibland jobbig. Mot slutet ballar det tyvärr ur lite igen. Filmen blir svamlig. De två skådisarna spelar som om de vore på en teaterscen med en publik som tittar. Vissa scener känns ändå briljanta på avstånd. Men i slutändan: nej.


2+/5

Cléo de 5 à 7

cleoJag gillar stämningen, kameraarbete, miljöerna i Cléo de 5 à 7. En ung framgångsrik sångerska har varit hos läkaren några dagar tidigare och väntar nu på ett besked. Själv tror hon att hon kommer bli allvarligt sjuk i cancer.

När vi träffar henne är hon hos en spåkvinna för att få reda på vad som kommer hända. Det går inget vidare där och hon blir ännu mer nervös.

Filmen består av långa tagningar i riktigt njutbara miljöer i Paris som sjuder av liv. Det åks bil och buss, människor passar förbi, dels främlingar och dels folk hon känner.

Det finns egentligen ingen handling i vanlig mening utan vi får helt enkelt följa Cléo när hon väntar ut tidpunkten för beskedet med att vandra, bila eller bussa runt i Paris. Regissör är Agnès Varda och jag kan bara konstatera att den bästa nouvelle vague-filmen jag har sett alltså är gjord av en kvinna. Nu ska väl sägas att jag inte är något fan av franska nya vågen så att vara bäst i den genren är ingen större merit. Men jag gillar ändå den här rullen. En mysig film som handlar om stämning mer än handling. Jag kan tänka mig att en del skulle beteckna filmen som seg — och ja, det är ett sätt att se den som.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Lätting i lumpen

Titel: Tire-au-flanc 62 (Lätting i lumpen)
Regi: Claude de Givray, François Truffaut
År: 1960
IMDb
| Filmtipset

För ett tag sen hade SVT en fransk filmvecka med en kvintett franska nya vågen-filmer. Jag lyckades spela in två av dem och nu har jag sett den första. Något överraskande visade det sig vara en fjantig jönskomedi. Men det är väl som nån nämnde på ett filmforum: Nouvelle vague handlade inte främst om genre utan om känsla, inspelningsteknik, attityd. Den svenska titeln på filmen, Lätting i lumpen, antyder att det är något av en buskis. Och ja, det är väl en ganska bra beskrivning.

Tydligen är det en sorts remake på en Jean Renoir-rulle från 1928; Tire au flanc som den heter i original betyder tydligen latmask, slöfock, nån som försöker komma undan sina arbetsuppgifter. Nä, jobba hårt är väl inget rekryterna som ska göra lumpen som vi möter i filmen är så sugna på. Manus i filmen saknas i princip. Vad vi får se är en serie osammanhängande buskissketcher. Nån sorts huvudperson är en överklasstönt (Christian de Tillière) som är helt felplacerad i det militära. Man kan säga så här: han får det jobbigt.

Under filmens gång tänker jag en del på Woody Allen eller Monty Python. Det förekommer en hel del fantasifullt berättande, kreativ klippning, en lekfullhet som skulle kunna vara mysig men som för mig bara är tröttsam. Det känns bara som nån jobbig unge som hoppar upp och ner och skriker ”titta på mig, titta på mig, jag är superrolig och helt galen, fan vad rolig jag är!”.

Problemet är att det inte är roligt. Bara tramsigt. Jag vet inte, fanns det nåt som var bra i filmen? Förmodligen hade jag uppskattat filmen betydligt mer om jag sett den när den kom på 60-talet då den har en del annorlunda filmiska grepp. Men, tyvärr, nu känns den som en riktigt daterad komedi. En fransk Repmånad med en fransk Stig Helmer. Nej, sorry, franska nya vågen, om det här är vad ni har att erbjuda så är jag inte ett fan.

2-/5

PS. Filmnördklubben noterar: Under filmen ritar ett flygplan en text i himlen. ”Cahiers du cinéma” skriver planet och detta är alltså namnet på det franska filmmagasin som många av nya vågen-regissörerna var skribenter i.