Indiana Jones and the Dial of Destiny (2023)
17 januari, 2024 7 kommentarer
Jag var nog på helt rätt humör jag såg den senaste (sista?) Indiana Jones-filmen: allmänt seg och trött i huvudet.
Indiana Jones and the Dial of Destiny inleds som ett klassiskt matinéäventyr. Vi bjuds på onda nazister, konstartefakter, motorcyklar med sidovagn, skenande tåg och Mads Mikkelsen som herr Flick. Det var bara snön som fattades.
Ja, Harrison Fords föryngrade ansikte ser kanske animerat ut. Å andra sidan tyckte jag allt annat också såg animerat ut.
Efter inledningen under andra världskriget hoppar vi fram i tiden till slutet av 60-talet vilket kändes lite udda i en Indy-film. Men det funkade. Och nu spelade ju Ford sin egen ålder också utan föryngrings-cgi.
Förutom Phoebe Waller-Bridge (som var en frisk fläkt) så var det verkligen gubbarnas afton. Förutom Ford själv (och Mikkelsen, som kanske inte är gubbe än?) träffar vi på Toby Jones, Antonio Banderas och min favorit från Ivanhoe: Front-de-Boeuf (dvs John Rhys-Davies).
Istället för äventyr på tåg blir det nu en båttur i Medelhavet och dykning efter ödets nummerskiva (Who Ya Gonna Call?). När jag tänker efter var det nog en vägbeskrivning till nummerskivan som det döks efter.
Jag får lite vibbar av Clive Cusslers äventyrsromaner. Där brukar en del av inledningen utspela sig nån gång långt tillbaka i tiden och sen får vi följa Dirk Pitt på en nutida skattjakt efter det som begravdes för länge sen.
Här tar man det ett steg längre. SPOILER! Indy & Co åker via en tidsportal tillbaka i tiden till det antika Grekland och träffar Arkimedes. Ja, det är over the top men funkar i alla fall bättre än utomjordingarna i slutet av Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull.
Jag var underhållen i princip hela tiden och eventuella brister i form av logiska luckor i manus hade jag överseende med.
Olivier Richters spelade förmodligen den störste hejduk jag någonsin har sett
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
”Eventuella brister” Du är rolig, du 😀 Men jag var faktiskt också oväntat underhållen eftersom förväntningarna var helt nere i kängskaften. Det jag vill minnas att jag nästan hade svårast med var inte föryngringen, utan att köpa illusionen att Indy kunde skutta runt så mycket när han skulle vara gammal. Eller kanske främst att Harrison Ford skulle klara av alla de scenerna…
Men skuttade han egentligen omkring nånting när han var gammal? Han var ganska statisk som jag minns det. Apropå föryngringar på film så tar väl ändå Rober De Niro priset när han ska misshandla nån snubbe genom att stampa på honom. Det såg iiiiiiinte bra ut. 🙂
Sant, och jag gissar att det är en anledning till att de gick på stuntmans-alternativet i högre utsträckning här (som jag uppfattar det iaf). Min minnesbild är iaf att Indy skuttar omkring mer i nutidshistorien än vad som kändes rimligt att Ford skulle klara av
Låt oss stämma träff vid en klättervägg för att se hur våra kroppar funkar utan stuntpersoner. Jag vet dock inte vad våra insatser skulle (be)visa. 🙂
😀
Över mina låga förväntningar tror jag gav den 6/10
6/10. Det låter rimligt.