Dodes’ka-den

Titel: Dodes’ka-den (Dodesukaden)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1970
IMDb | Filmtipset

Dodes’ka-den var den elfte Kurosawa-filmen jag såg och det var den hittills konstigaste och dessutom den första i färg. Sofia var inte så förtjust i den och tyckte den påminde om nidbilden av en Ingmar Bergman-rulle.

Dodes’ka-den handlar om en grupp fattiga människor som bor i ett slumområde i Tokyo, intill vad som verkar vara en soptipp. Här finns pojken som tror han är spårvagnsförare, två alkoholiserade män som byter fruar, den stumme, mystiske mannen som får besök av sin fru som han inte vill veta av, den snälle mannen med en elak fru, den unga flickan som tvingas jobba dygnet runt när hennes moster är på sjukhuset samtidigt som mosterns man antingen latar sig eller skäller på henne, pappan med sin lille son som bor i en skrotbil men drömmer om att bygga ett hus, m fl.

Filmen innehåller alltså många karaktärer och är uppbyggd i episoder och handlingen går liksom runt i cirklar. En karaktär avhandlas, vi går vidare till nästa, till nästa, osv, tills vi är tillbaka till den första karaktären igen. Bäst tyckte jag episoderna med den snälle mannen som förutom att han har märkliga spasmer och haltar lite lustigt även har en självisk och till synes elak fru som han ändå älskar. Även pappan med den lille sonen är skildrad på ett varmt och typiskt Kurosawa-sätt. Det finns även en del humor i filmen, bl a de alkoholiserade männen skulle jag tro, även om inte just jag tyckte det var speciellt roligt. En hel del tragiska livsöden skildras också. Filmen är lite seg emellanåt, ganska svår och lite skum. Betyget blir godkänt ändå. Exempelvis är Kurosawas nästa film Vägvisaren (1975) bättre tycker jag.

Titeln Dodes’ka-den är för övrigt vad pojken, som tror han är spårvagnsförare, säger när han ”kör” sin spårvagn. Det är ljudet som hjulen gör när de passerar skarvarna i rälsen. Dåddes kadden, dåddes kadden, dåddes kadden, dåddes kadden, dåddes kadden…