The Hidden Fortress
21 mars, 2012 4 kommentarer
Titel: The Hidden Fortress (Kakushi-toride no san-akunin)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1958
IMDb | Filmtipset
Så var det då dags för filmen som sägs ha varit en inspirationskälla för George Lucas när han gjorde Star Wars på 70-talet. Här hittar ni Sofias recension.
Handlingen äger rum i 1500-talets Japan och vi möter två bönder som hamnat mitt i ett krig. De två, som munhuggs och smågnabbas ständigt och jämnt, försöker ta sig hem genom fiendeland till sina hemtrakter i Hayakawa. På vägen stöter de på prinsessan Yuki och general Makabe (Toshirô Mifune) som också de försöker ta sig till Hayakawa. De två bönderna är snikna och giriga typer (men ändå sympatiska och roliga) och övertalas av generalen att hjälpa prinsessan att fly med hopp om att få lite av det guld som också ska transporteras.
Det som jag känner igen från Stjärnornas krig är först de självklara kopplingarna: de två bönderna (robotarna R2-D2 and C-3PO) och prinsessan Yuki (Leia) på flykt. Men främst är det känslan i berättandet. Historien flyter lätt fram och scenbytena sker genom att en lodrät linje sveper över bilden precis som i Lucas filmer.
Det här är den hittills lättsammaste Kurosawa-filmen jag har sett. Det är ett actionäventyr med matinékänsla och en hel del humor där historien berättas genom de två böndernas ögon. Mifune är grym som den tuffe generalen (absolut ingen pajas!) och han visar sig på styva linan under en häftig jaktritt och i en lans(lasersvärd?)-fight med en fiendegeneral. Me like this film.
4/5
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Ja, det här är verkligen en lättsam Kurosawa-film – den mest lättsamma – och när jag såg den förvånades jag över hur lättsedd den var. I och för sig gjorde jag det även med De Sju Samurajerna, men skillnaden här var att jag inte väntade mig att själva innehållet skulle vara så pass underhållande. En ganska bra förstafilm att skola in kräsna svartvit-rasister på Kurosawa, kan jag tänka mig?
Ja, man kan ju även locka med Star Wars-vinkeln. Jo, den passar nog om man är lite ”rädd” för svartvitt. 😉
Definitivt den mest lättsamma av jidaigeki-filmerna i alla fall. Men däremot inte lika tajt kan jag tycka som tex Yojimbo eller Rashomon.
Inte lika tajt, håller med. Men mer underhållande i mina ögon och därmed fick den ett högre betyg.