Le mépris
Titel: Le mépris (Föraktet)
Regi: Jean-Luc Godard
År: 1963
Efter den ganska trevliga utvikelsen om Brutt återgår vi nu till nouvelle vague och den här gången är det dags för en Godard-film igen. Föraktet såg jag i juli 2006 som en del av ett Godard-tema som SVT körde då.
Jag har till slut sett ytterligare en av de Godard-filmer som SVT nyligen visat. Filmen handlar om Paul (Michel Piccoli), en manusförfattare som får i uppdrag att skriva manus till en filmatisering av Homeros Odyssén. Filmen produceras av en kaxig amerikan spelad av en utmärkt Jack Palance; rollfiguren känns som Godards representation av det mesta som i Godards ögon är dåligt med Hollywood. Odyssén-filmen ska regisseras av Fritz Lang som här faktiskt gör en skön roll som sig själv. Pauls fru Camille (Brigitte Bardot!) uppvaktas givetvis av amerikanen, och då Paul till synes inte verkar bry sig blir Camille irriterad och det hela leder till en spricka mellan Paul och Camille.
Franska filmer har en förmåga att ibland bli väldigt snackiga. Istället för att låta en handling göra jobbet så låter regissören ofta karaktärerna snacka i oändlighet om olika ämnen, dilemman eller problem. Det känns pretentiöst (i ordets negativa betydelse) och blir väldigt tråkigt. Det som en sån film ger mig får jag hellre från artikeltexter eller debattprogram på tv. En film ska vara så mycket mer tycker jag.
Föraktet är i mångt och mycket en film med mycket snack och liten verkstad. Nyckelscenen är en lång scen i Paul och Camilles lägenhet där det snackas nåt enormt samtidigt som var och en av de båda ska ta ett bad. Själva scenen i sig är ganska imponerande då det inte är mycket klipp under lång tid, men samtalet ger mig inget då det liksom inte leder nån vart. Visst, så småningom kan man dra paralleller mellan handlingen i filmen och handlingen i Odyssén. Men det är sånt jag gör med hjärnan och inte hjärtat och då är det liksom ingen poäng. En annan sak jag störde mig på var att musiken bestod av ett enda stycke. Ett ganska vackert stycke. Problemet var att det upprepades om och om och om igen i varje scen. Musikinflation.
Bäst i filmen är Jack Palance, perfekt som Godards nidbild av dåligt filmskapande, och Fritz Lang som den sympatiske men luttrade regissören som försöker vara kompis med både pengahungriga producenter och stretande manusförfattare. Sen använder sig Godard ibland av en del lustiga grepp som delvis är bra. Det kan handla om annorlunda klippning eller att istället för att använda förtexter själv läsa upp vilka som är ansvariga för filmen (alltså skådespelare, filmfotograf, kompositör, etc). Godard har en skön fransk röst. Men som helhet är det långt ifrån godkänt. För tråkigt och intetsägande för min smak helt enkelt.
2/5
PS. Mmm, det är alltid intressant att se filmer av klassiska regissörer och försöka förstå deras storhet. Godards storhet går mig helt förbi.
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Väldigt väl talat. Instämmer helt. Tänk om karln haft vett att tänka ut nått intressant att fylla alla vackra miljöer och lägenheter i den här filmen.
Har aldrig ens varit inne på den här filmen men utifrån A bout… och Hiroshima… kan jag bara hålla med, alldeles för mycket snackande om ingenting. Det finns helt klart bättre fransoser.
Franska nya vågen är allmänt j*vligt överskattade utav de kända regissörerna är det ju bara Truffaut som känns som någolunda stabil.
@Joel: Känns förtröstansfullt att höra 🙂
Joel: Kul att du gillade texten. Japp, överskattad sa Bull. Eller, jag vill inte använda det ordet. Om nån tycker om dessa filmer så får jag hoppas att de gör just det. Men jag gör det inte. 😉
Sofia: Jag skulle nog inte sett den om inte SVT visat den. Om jag nu inte fått ett ryck och kört ett Godard-tema (det skulle kunna hända). Vilka fransoser är bättre?
Joel: Jävligt överskattade, ja så kan man säga. Eller som Bergman klockrent uttrycker det (om just Godard):"Godard däremot, hans filmer har jag överhuvudtaget aldrig fått någon kontakt med och aldrig begripit mig på. De har känts chosiga, struntintellektuella och stendöda. Kinematografiskt ointressanta och oändligt tråkiga. Godard är en jävla tråkmåns. Han har gjort sina filmer för kritikerna. En av dem, 'Maskulinum-femininum', spelades in här i Sverige och var hårresande trist."(Därmed inte sagt att IB alltid har rätt eller är en alltid bra regissör.)Håller med om att Truffaut är aningen bättre. Sen är han ju med i Närkontakt av tredje graden också. Eller hur, Sofia? 😉
Här försvann några kommentarer…Joel: Japp, eller som Ingmar Bergman klockrent har sagt om just Godard (2002):"Godard däremot, hans filmer har jag överhuvudtaget aldrig fått någon kontakt med och aldrig begripit mig på. De har känts chosiga, struntintellektuella och stendöda. Kinematografiskt ointressanta och oändligt tråkiga. Godard är en jävla tråkmåns. Han har gjort sina filmer för kritikerna. En av dem, 'Maskulinum-femininum', spelades in här i Sverige och var hårresande trist."Haha.
Sofia: Vilka fransoser är bättre har jag för mig att jag frågade här?
Haha, jag tänkte väl kanske inte på några särskilt intellektuella fransoser, mer typ Jeunet/Caro, Besson eller Leconte.
Sofia: Nej, jag tänkte inte heller på samtida "intellektuella" fransoser utan mer generellt, och de du nämner är ju trettielva gånger roligare än främst tråkmånsen Godard. Ah, Leconte, är det Patrice? Har i såna fall bara sett två (Flickan på bron och Änkan från Saint-Pierre) och de var väl inga jättehöjdare.
När jag tittar på Lecontes filmografi inser jag att jag mest sett äldre filmer, den senaste kan ha varit Ridicule från '96 och den minns jag som väldigt rolig. Gillar att han så ofta använder Jean Rochefort.
Sofia: De jag har sett var definitivt inte roliga (eller jag ser nu att Flickan på bron klassas som komedi av IMDb, oh well). Rochefort, he, jag upptäckte precis att det var han som skulle ha spelat Don Quixote i Gilliams filmatiseringsfiasko.