Videocracy

Den här recensionen skrevs i september 2009.

I en välfylld salong på Zita (i Stockholm) såg jag den här uppmärksammade dokumentären av svensk-italienske Erik Gandini om den italienska tv- och kändis-världen. En av poängerna på förhand var att det skulle vara en skildring av hur Silvio Berlusconi styr Italien med hjälp av tv-mediet. Just denna koppling känns aningen vag, trots att det förstås påpekas att Berlusconi är mediemogul och att italiensk tv av idag är hans vision av hur livet borde vara, dvs typ fotboll och brudar i string-trosor. En annan sak som jag, i alla fall till en början, störde mig på var berättarrösten på engelska med konstig brytning (misstänker att det var Gandini själv).

Nja, filmen är mer en redogörelse av groteskt usel och ytlig tv-underhållning samt italienska kändisäckel. Men den är ändå klart sevärd, då den bitvis är både rolig och fascinerande. Vi får bl a träffa Rick som tycker att livet är orättvist eftersom tjejer har möjligheten att ligga med nån högt uppsatt tv-chef för att komma med i tv. (Själv kan tänka sig att göra det EN gång förutsatt att han får huvudrollen i en biofilm samt marknadsförs som Italiens Jean-Claude Van Damme.) Rick har dock en plan för att nå sina drömmars mål: genom att kombinera sångtalang (tänk Ricky Martin) med karate (Van Damme) ska han skapa den ultimata underhållaren.

En annan fascinerande karaktär vi träffar är ganska annorlunda även om han är ett barn av samma tidsera som Rick. Fabrizio Corona är en vedervärdig person som driver ett paparazzi-företag. Hans anställda tar bilder av ”kändisar” i obekväma situationer, bilder som han sen säljer till samma kändisar (detta lönar sig tydligen mer än att publicera bilderna). Corona åker även till anhöriga till mordoffer och erbjuder dessa pengar om de på begravningen har på sig en t-shirt med reklam för Coronas företag. Corona verkar dock avsky sig själv, så det hela jämnar väl ut sig. Sevärd dokumentär men efter ett tag känns det lite som om den upprepar sig själv.