Underkastelsen

Titel: Underkastelsen
Regi: Stefan Jarl
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Stefan Jarls dokumentärfilm Underkastelsen är egentligen mer en skräckartad film än en dokumentär dito. Rent formmässigt så är det inget speciellt. Vi får se en massa talking heads (forskare) berätta om kemikalier som finns överallt i vår närmiljö. Vissa av dessa kemikalier är Persistenta (de bryts inte ned) OCH Bioackumulerbara (de tas upp av kroppen) OCH Toxiska (de kan t ex påverka celldelning i livets tidiga skede). De kallas PBT-ämnen. Muahahaha.

Stefan Jarl tar prover på sig själv och det visar sig att hans blod innehåller en mängd kemikalier, vissa i ganska höga nivåer. Gravida Eva Röse agerar också försöksperson och just att hon är gravid gör att hon gestaltar det farliga med kemikalier: att de överförs till fostret.

Det är som sagt en skräckfilm (och en sorts uppföljare på Jarls Naturens hämnd från början av 80-talet). Ju mer saker som presenteras desto mer obehagligt känns det. Ibland får jag för mig att jag ser en David Cronenberg-film, eller upptakten på en film som Children of Men. Människan har blivit oförmögen att få barn. När man ser den här filmen så känns den tiden inte så långt borta. Dokumentären är av typen ögonöppnare.

Det enda som sticker ut hantverksmässigt är att forskarna som intervjuas gör det mot en helt kolsvart bakgrund vilket möjligen bidrar till den lite obehagliga stämningen. På sedvanligt Stefan Jarl-vis förekommer några uppenbart iscensatta sekvenser. De känns krystade, inte som i t ex Modstrilogin där de gjorde historien starkare. Sen läser Peter Andersson ur Kafkas Förvandlingen i något sorts försök att poetisera det hela. Det funkar väl sisådär om man ska uttrycka det snällt. På IMDb står det förresten felaktigt att det är Stellan Skarsgård som är ”narrator” men det är alltså Peter Andersson vilket jag givetvis påpekat för dem. 😉

3/5